Annons
Vidare till helahalsingland.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

På fettisdagen blir Alfta som förbytt

På tisdag klär alla barn i Alfta ut sig och går och tigger på byn.

Traditionen med "fettisdagsgubbar" kan ha rötter i de katolska karnevalerna. Den har levt kvar i en envis och stolt bondebygd.

Jultomte, riddare, spindelmannen, Charlotte Kalla. På fettisdagen får alla Alftas barn klä ut sig till vad de vill, och gå och tigga i byns affärer. Det kallas att gå fettisdagsgubbe, och har mycket långa traditioner.

Barnen kan få ihop en hel ryggsäck med grejer:

– Godis!

– Bullar!

– Pennor!

– Fröer!

– Pepparkakor!

De äldsta barnen från Furans förskola minns vad de fick i fjol. Vi har bett dem klä ut sig för det här reportaget, och visa hur en fettisdag ska firas. De längtar till tisdag, när de får gå ner på byn och tigga.

– Det är roligt att få saker, säger Klara Hellberg, som klätt ut sig till en läskig vampyr.

På förmiddagen går de mindre barnen med sin förskola, efter skoltid kommer de lite större. De som börjat högstadiet brukar inte vilja gå fettisdagsgubbe, men nästan alla andra. När butiksägare räknat har de fått ihop till ungefär 250 fettisdagsgubbar. Det vill säga alla Alftas barn, och några till. Det finns utsocknes som får skjuts till Alfta just på tisdag...

Marita Östberg och hennes kollega Cajsa Hansson på Ekmans Hem & Färg i Alfta räknar efter; ungefär 25 ställen har ungarna att besöka. Alla butikerna, apoteket, till och med bankerna. Marita vill inte ge godis, hellre något vettigt som passar alla. Förra året var det en barnduschtvål, i år blir det såpbubblor. På apoteket kan man få nyttigt tuggummi eller tandborste och tandkräm.

Hur länge fettisdagsgubbarna funnits kan ingen säga, men det finns i alla fall belägg från 1800-talet. Det är inte osannolikt att seden är mycket äldre än så. Men forskningen famlar, det var inte förrän i slutet av 1800-talet som man började dokumentera sådana här traditioner systematiskt.

Det har funnits liknande seder på många håll i Sverige, knutna till olika datum eller högtider. På 1800-talet fanns det ett 30-tal kalenderbundna upptåg där folk klädde ut sig och tiggde, enligt Fredrik Skott, folklorist på Institutet för språk och folkminnen. Men det är inte många ställen som har bevarat traditionen ända in i vår tid.

Under första halvan av 1900-talet såg fettisdagarna helt annorlunda ut i Alfta. Då kunde vuxna maskera sig och gå och tigga i gårdarna. Ett sätt för de fattiga att få mat. Men inte bara. Den här typen av traditioner är också ett sätt att kasta omkull samhällsordningen för en dag. Ofta just före fastan. Fettisdagsgubbarna är en gren på samma träd som karnevalerna i katolska länder, där vuxna helt plötsligt får klä ut sig till makthavare och håna dem. Fastan är en tid av lidande och eftertänksamhet, men dessförinnan får man frossa och tramsa sig.

– Ett fundament i karnevaler är att man vänder upp och ned på världen. Tiggaren blir kung för en dag, säger Jonas Engman, etnolog på Nordiska museet.

Man kan säga att fettisdagen ofta fungerat som en parentes, ett socialt undantagstillstånd. Aldrig annars kan ju barnen gå in i affärer och bara hämta grejer.

– Det har uppstått mycket lekar på fettisdagen i det svenska bondesamhället. Ofta att fattiga går runt och busar och kräver mat, ett förtäckt tiggeri, säger Jonas Engman.

Kanske är Alftas fettisdagsgubbar en rest av en katolsk karneval som fanns här tidigare, enligt Jonas Engman. Det kommer vi nog aldrig att få veta.

Åke Pålsgård var ordförande i Alfta hembygdsförening under 1980- och 1990-talen. Han föddes 1927 på en relativt välbeställd gård i Gundbo, och minns att man kunde baka 100 fettisdagsbullar för att dela ut. Hans mamma hjälpte honom att förklä sig. På den tiden kunde man vända kläderna ut och in för att inte bli igenkänd. Man smetade sot i ansiktet eller tog på sig en mask, en skråpuk.

– Det kändes speciellt att maskera sig, säger Åke Pålsgård.

Han gör sig gärna ärende på byn på fettisdagen, för att se den gamla traditionen leva vidare.

Kring mitten av 1900-talet förändrades fettisdagsgubbarna. De fattiga blev färre och Alftas centralort växte. Nu började man gå i affärer i stället för gårdar och de utklädda blev yngre.

Jonas Engman på Nordiska museet säger att detta är ett vanligt mönster. Att vuxenvärlden låter barnen bära arvet från bondesamhället.

– Vårt samhälle kretsar mycket kring barnen. De ska vara oberörbara, därför skapar vi romantiska skenvärldar runt barn i dag. Att låta barnen bära kulturarvet är ett sätt att vårda våra romantiska föreställningar om bondesamhället, säger Jonas Engman.

Ett väldigt tydligt exempel är julen, vi bevarar den genom att göra den till barnens högtid.

Det är lätt att tro att våra största traditioner alltid har funnits i hela landet. Det är fel varje gång.

Seden att klä ut sig till påskkärring och gå runt och tigga godis fanns bara i trakterna kring Dalsland och Värmland fram till 1900-talet. Samma med vårt luciatåg. I Västsverige är traditionen gammal, men nationellt spreds den först kring förra sekelskiftet. Det berättar folkloristen Fredrik Skott.

En tradition måste förändras för att överleva, påpekar han. Vilken tonåring skulle vilja gå runt till bondgårdar och tigga bullar i dag?

Varför överlever en sådan här tradition just i Alfta? En anledning är att byn är tillräckligt liten, tror Fredrik Skott. Att maskera sig är ju ingen vits om orten är så stor att man omöjligt kan gissa vem masken döljer.

En annan anledning kan vara att Alftaborna är stolta över sin bygd och dess traditioner, tror handlaren Marita Östberg på Ekmans. Hon har nekat present till barn som kommer i sina vanliga kläder – rätt ska vara rätt.

– Alfta är en gammal envis bondebygd med stolta traditioner. Vi har väl velat hävda oss och tyckt att vi klarar oss själva. Alla köpmän ställer upp på fettisdagen, det är en oskriven lag, säger Marita Östberg.