Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Överens i Bollnäs, oense i riksdagen

/

Annons

Lokalt är kommunalråden Olle Nilsson Sträng (S) och Evy Degerman (C) bästa vänner i politiken. På riksplanet är Mona Sahlin (S) och Maud Olofsson (C) som hund och katt.

Hur kan det komma sig att Socialdemokraterna och Centerpartiet verkar vara oense i så många frågor på riksplanet, medan de lokalt i Bollnäs jobbar de ihop som parhästar?

Beror det möjligen på att en av parhästarna får bestämma mer än den andra, eller finns det inga skillnader? Vad ska man i så fall med politiska partier till på lokalplanet?

Ta skolpolitiken till exempel. Det är kanske svårt att urskilja någon långsiktig skolpolitik i Bollnäs, mer än att få ordning på ekonomin och samtidigt värna om tidigare beslut att inte röra några byskolor. Men också det diskuteras numera.

Ändå visar Bollnäs upp goda resultat i flera nationella jämförelser. Frågan är hur mycket det beror på politiska beslut och hur mycket det beror på hängivna och duktiga lärare och skolledare.

I den bästa av världar finns det naturligtvis en positiv växelverkan dem emellan. Men hur kommer de såta vännerna i Socialdemokraterna och Centerpartiet att agera i skolfrågorna när valrörelsen drar igång om drygt ett år.

Socialdemokraterna har under de senaste åren närmat sig alliansregeringens tal om att satsa på kunskap och metoder att mäta kunskap. Och på att förnya lärarutbildningen.

Nyligen sade exempelvis LO:s Irene Wennemo att "betyg eller tydliga omdömen är arbetarbarnens bästa vän".

Och Carin Jämtin, tung socialdemokrat i Stockholm, betonar att ordning och reda är särskilt viktigt för de barn som har svårigheter med inlärningen.

Så lät det inte för några år sedan.

Ändå är dessa nytänkande socialdemokrater noga med att påpeka att de inte tagit intryck av utbildningsminister Jan Björklund (FP).

Tvärt om utmålas han som en otäcking som vill ha kadaverdisciplin och hårda tag.

Jan Björklund har säkerligen gjort ett och annat utspel som kan ifrågasättas. Men utan vidare jobbar han och hela alliansregeringen med att utveckla skolan och lärarutbildningen på ett medvetet sätt, till skillnad från tidigare S-regeringar.

Under de senaste S-regeringarna ökade utslagningen från skolorna drastiskt. Och allt fler lämnade skolan utan fullständig behörighet.

Nu har de tre rödgröna partierna ändå bestämt sig för att forma en gemensam skolpolitik som ett svar på alliansens satsningar på skolan.

Men om man ska döma av vad som hittills kommit ut av de övriga gemensamma arbetsgrupperna ska nog förväntningarna inte vara för höga.

Idag vill Socialdemokraterna ha betyg från sexan, men deras kamrater i Vänsterpartiet vill inte ha några betyg alls och Miljöpartiet vill bara ha betyg i avgångsklasserna.

Hur ska man kompromissa kring detta, och hur ska Miljöpartiet kunna värna den fortsatta utvecklingen av friskolor parallellt med de kommunala skolorna när Vänsterpartiet och stora delar av Socialdemokraterna är direkt negativa mot friskolorna?

Och hur påverkar detta det lokala samarbetet.

Möjligen ingenting alls eftersom detta är nationella politiska frågor som kommunerna bara har att rätta sig efter. Men nog finns det en inbyggd pedagogisk svårighet när lokalpolitik och rikspolitik inte riktigt hänger ihop.

Lokalt jobbar S och C hyfsat bra ihop kring skolfrågorna. På riksplanet framställer S och alliansregeringen skillnaderna i skolpolitiken som avgrundsdjupa.

Nu vet vi förstås inte riktigt vilka skillnaderna är mellan alliansens skolpolitik och den rödgröna.

Först ska de rödgröna bli överens. Frågan är om det går.

 

Mer läsning

Annons