Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Osanningen i rättssalen

Läser du deckare? Frågan kom när rättegångsillustratören och jag pratade om mitt arbete som rättsreporter. Nej, jag läser inte deckare. Jag har nog med verkligheten, svarade jag.

Annons

Verkligheten bland brott och straff är långt ifrån de flesta deckare och kriminalserier. Böckerna slutar ofta med att kommissarien berättar hur allt egentligen gick till. Detektivromanernas drottning Agatha Christie lät de berörda samlas i biblioteket där de – och läsaren - fick veta sanningen om mordet.

En svensk mordrättegång är för det mesta odramatisk. Offrets anhöriga sitter bara några meter från den eller de åtalade. Ändå är känslolägena kontrollerade. Någon snyftar, torkar sina tårar. Ingen skriker, står upp eller pekar.

Inte heller serveras någon entydig sanning. Trots en omfattande utredning, lång rättegång och välskriven dom, kan frågetecknen efteråt vara fler än svaren.

Under rättegången ska åklagaren presentera en kvalificerad gissning om hur händelseförloppet gått till, utifrån polisutredningen. Där är själva ramarna för rättegången. Mot detta ställs försvarets version, där det kan räcka att visa att det finns rimligt tvivel i det åklagarens påstår.

Domstolen ska döma utifrån de fakta som presenteras i rättssalen, och kan inte ta in andra omständigheter som inte lagts fram.

Sanningen är en sällsynt gäst, heter journalisten och författaren Lars Borgnäs bok om styckmordet på Catrin da Costa. Titeln sägs komma från ett uttalande från en polis, att sanningen är en sällsynt gäst i våra rättssalar. Det olösta mordet på henne är ett av de mest omdebatterade.

I grunden vill anhöriga och vi andra veta vad som hände och varför. Men de mord jag bevakat som journalist har inte gett klara besked.

Efter Norrbergsmordet i Söderhamn år 2008 dömdes den mördades exhustru och en man för medhjälp till mord. Hovrätten ansåg att mördaren kunde vara en tredje person, som man aldrig fått tag i.

Det par som dömdes för Friggesundsmordet samma år växlade mellan att skylla på varandra och försöka skydda sin partner.

Även i styckmordet i Bollnäs år 2010 lämnade de tre dömda olika versioner.

Jag föreställer mig att det gör det svårare för de anhöriga att gå vidare. Men i svensk rätt tjänar de åtalade inte något konkret på att ta på sig mer än vad som kan bevisas. Dödligt våld kan i stället ge stor skillnad i antal fängelseår, beroende på hur brottet bedöms. Maxstraffet för dråp är tio år, samtidigt som det är det kortaste straffet för mord.

I dag slutförs rättegången om mordet på en 33-åring i Bollnäs. Även här finns frågetecken. En av de åtalade har erkänt att han högg offret två gånger. För ytterligare 41 knivskador saknas ett svar.