Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

OS-medaljörer från Hälsingland

/

På hemmaplan fajtas hälsingelagen i bandy intensivt om en plats i SM-finalen.

Och ute i stora vida världen plockar hälsingar hem OS-medaljer av ädlaste valörer tillsammans med övriga svenskar.

Annons

Det är värt att uppmärksamma också på tidningens politiska ledarplats. Politik och idrott hör ihop på flera sätt.

För utan en lång tradition av ideellt arbetande barn- och ungdomsledare i idrottsföreningar, utan en väl organiserad idrottsrörelse och utan stöd från stat och kommun skulle detta inte ha varit möjligt.

De svenska framgångarna i OS och andra sammanhang kan gott jämföras med det svenska musikundret som gjort svensk musikindustri till en av landets största exportnäringar.

Man räknar med att svensk musikexport uppgår till 6-7 miljarder kronor. För att inte tala om all kreativitet, allt engagemang och all glädje som musikfolket skapar på hemmaplan.

Alltifrån världsstjärnor som Malena Ernman och Nisse Landgren, till lokala proffs och amatörer i exempelvis Södra Hälsinglands orkesterförening som gav tre jättefina och roliga konserter i helgen.

Men ändå är det idrottsfolket som just nu står i centrum. Med all rätt.

Med hälsingar som guldgossarna Anders Södergren och Daniel Rickardsson, och bronsmedaljören Andre Myhrer.

Vilka strålande prestationer! Som motsvarade, ja överträffade förväntningarna. Till skillnad från NHL-proffsen och mångmiljonärerna i hockeylandslaget.

Visserligen kostar samhällets satsningar på idrott och kultur en hel del pengar. Men utan satsningar på idrotten i allmänhet och idrottsgymnasier i synnerhet, och utan satsningar på musik- och kulturskolor, skulle Sverige vara ett bra mycket fattigare land.

Det finns ett kreativt, emotionellt, underhållande och kulturellt perspektiv som är omöjligt att uppskatta i pengar.

Dessutom kan man på goda grunder förmoda att toppidrotten smittar av sig på breddidrotten, vilket också har positiva sociala och folkhälsofrämjande aspekter. Även om man ibland kan diskutera en hel del kring relationen mellan topp- och breddidrott och dess villkor.

Visst nådde Sverige stora framgångar i idrotts- och kulturvärlden långt innan det fanns några idrottsgymnasier eller kulturskolor, och långt innan samhället började satsa stora pengar på dessa områden.

Men det var en annan tid. En tid då idealiteten hade ett långt större utrymme än idag. En tid då elitidrottsmän satsade egna pengar i stället för att tjäna pengar på sin idrott. En tid då inga musikskolor fanns, utan entusiaster i bruksorkestrar lärde upp barn- och unga som sedan kunde gå vidare på egna ben.

Idag ser samhället annorlunda ut. Idag skulle vi varken ha en bred toppidrott eller ett brett kulturliv utan statliga och kommunala pengar.

Ändå är det värt att framhålla att grunden för idrotts- och kulturlivet fortfarande är tusentals, ja, hundratusentals ideellt arbetande ledare, tränare och instruktörer.

Utan alla dessa skulle inte stjärnor som Anders Södergren, Daniel Rickardsson, André Myhrer och andra tagit några medaljer i OS. Och utan dessa skulle vi inte haft något musikunder i vårt land.

Några tycker samhället ska satsa mer på topp- och elitidrott. Men tyngdpunkten på samhällets satsningar måste ändå ligga på barn- och unga som inte kan skaffa egna sponsorpengar.

Både av sociala, folkhälso- och idrottsliga skäl.

För utan en god och bred grund får vi heller ingen topp. Vare sig inom idrotten eller musiklivet.

Mer läsning

Annons