Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Zlatanerande Kalle Anka-vägar

/

Efter några timmars resa hopklämda i Landcrusiern kom vi fram till den lilla byn Utengele i Tanzania. Våra fönster var öppna, och in strömmade värme, vind och ... en svensk speakerröst? "Det är inte klokt! Han gör det igen!". Stor munterhet utbröt. Där, mitt på den tanzaniska landsbygden, körde en bar Tv4:s sändning av den redan klassiska matchen mellan England och Zverige, den där matchen som nyordet "zlatanera" (dominera) har sitt ursprung i. Världen har aldrig varit så liten som där och då.

Annons

Tanzanias ekonomiska utveckling beskrivs som en lejonekonomi. Inte på grund av att man verkligen kommer nära lejonen (vilket man gör) eller att man en vanlig tisdag kan bli evakuerad i restaurangen på grund av en flock på elva lejon som hängde utanför våra hus (vilket hände mig) utan på grund av den snabba tillväxten på cirka sju procent. Men tillväxten kan bli så mycket starkare.

En stor del av befolkningen i det bördiga landet försörjer sig på småskaligt jordbruk. Man säljer sina tomater eller nötter vid vägrenen, men blir det något överskott återinvesteras det väldigt sällan i verksamheten. När infrastrukturen ser ut som den gör är det inte överraskande att många fortsätter driva sitt lilla jordbruk precis så att familjen klarar sig. För den lantbrukare med ambitioner om att sälja sina goda mangofrukter i Sverige behöver kämpa ordentligt. Vägarna till och från farmerna kan närmast liknas vid vägen som Musse Pigg och Kalle Anka rullar nerför i husvagnen i campingsemestern på julafton. Fast med mer trafik. Och så korrupta tjänstemän och myndigheter, ofärdiga flygplatser och undermåliga hamnar. Världen är plötsligt väldigt stor. Det tar allt för lång tid för frukten att komma till de fruktsuktande skandinaverna.

Många av de spontant uppkomna lokala marknaderna finns bredvid vägbyggen med dess obligatoriska köer. Ett antal timmar fick vi sitta och närstudera den lokala företagsamheten och den danska (!) vägbyggartekniken längs huvudvägen som Tanzania och Zambia just nu bygger tillsammans. Danmark har nämligen satsat mycket på att förbättra de usla vägarna, och har sedan slutet av 1980-talet till i dag satsat mer än 1,9 miljarder danska kronor på just tanzaniska vägar. 1,9 miljarder kronor, och trots det verkar de slingriga serpentinvägarna fortfarande finnas i överflöd. De zlatanerar, med andra ord. De vägar som trots allt förbättras håller en standard likt en svensk 70-väg. Det är dit de danska satsningarna just nu går. Frågan är hur intresserad den tanzaniska regeringen är på att dra sitt strå till stacken. Det finns inga incitament att underhålla infrastrukturen, eftersom den tanzaniska staten inte finns till för det allmännas bästa utan i mångt och mycket genomsyras av klientelism där de styrande erbjuder tjänster och privilegier till sina "klienter" i utbyte mot deras stöd.

I går presenterades en ny undersökning om svenskarnas syn på bistånd och global utveckling, utförd av SCB och publicerad av Sida. Det är klart fler som är positiva än negativa till svensk biståndspolitik, och de flesta anser också att svenskt bistånd bidrar till en bättre värld. Inget överraskande i det, biståndspengar räknas ofta som "goda pengar" som det inte spelar så stor roll vad de egentligen ger för resultat. Men det är att göra alla en björntjänst. Statskontoret har granskat det svenska biståndet och funnit att det finns alldeles för många och delvis motstridiga målsättningar i biståndet. Den utlovade förändringen av biståndet, där resultat ska kunna mätas, är därför välbehövlig.

Biståndsminister Gunilla Carlsson vill att det ska vara möjligt att utkräva ansvar för varje biståndskrona som satsas. Det är på tiden. Biståndet behöver förändras, och världsklass är inte de som ger mest utan de som gör mest nytta.

Det är de som zlatanerar.

Mer läsning

Annons