Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vildar och tomma stolar

/

Den stora skrällen 2010 var att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Eller skräll och skräll, alla opinionsundersökningar pekade åt det hållet.
Men för många uppfattades ändå valresultatet som ofattbart.

Annons

De etablerade partierna hade länge svårt att handskas med valresultatet. De kunde inte ens vistas i samma rum, stå i samma kaffekö eller ve och fasa, sitta intill dem i riksdagsbänkarna.

När det drog ihop sig till debatt i SVT vägrade oppositionen att dela sida i tv-studion. Argumentet att vi har en allians som sitter i regeringen, men ingen oppositionskoalition, bet inte. Endast Miljöpartiet respekterade valresultatet och kom för att opponera i debatten.

Mitt i mandatperioden konstateras nu att Sverigedemokraterna har större problem i den egna familjen än att grannsämjan uteblir. Dagens Samhälle, nr 31, har gjort en kartläggning som visar att partiet förlorat 100 mandat på två år.

Var sjätte SD-märkt stol runt om i landets folkvalda församlingar värms upp av en vilde, eller gapar helt enkelt tom. Trots detta ökar stödet för Sverigedemokraterna och i senaste United Minds-mätningen är det Sveriges tredje största parti.

Nya partier har i allmänhet svårt att etablera sig och få de folkvalda att uppträda enligt de parlamentariska konsternas alla regler.

I synnerhet blir det knivigt för ett parti som SD som har sina rötter i extremistiska rörelser och där företrädarna har ställt upp på valbar plats med en enda slogan: Nu får det var nog! (underförstått med invandringen).

Väljarna å sin sida har röstat på Jimmie Åkesson i första hand.

Han kan föra sig, argumentera i debatter utan att göra bort sig, blir aldrig aggressiv i samtalen. Kanske har väljarna förträngt sådana som Margareta Sandstedt, numera Larsson, som inte kan räkna, eller sådana som Per Norling i Bollnäs som inte tillägnat sig medborgerliga baskunskaper om grundlagar och religionsfrihet. För detta hotas han nu också av uteslutning, något som bekymrar honom föga. Där får alltså partiet ännu en vilde att hantera.

Att SD:s partisekreterare Björn Söder hävdar att partistyrelsen fått ägna sig åt "renhållningsarbete" eftersom partiet inte kan vara "en tummelplats för rättshaverister och galenpannor" väcker många associationer. Ett ordval som inte känns smakfullt, vare sig det handlar om partikamrater eller folkgrupper.

För varför har de svenska väljarna röstat på SD och varför fortsätter partiet öka i opinionsmätningarna?

Partiet driver en medveten breddning. Det är ingen som längre pratar om massinvandring och islamisering av Sverige.

Allmänpolitiska frågor som äldreomsorg, familjepolitik och fler poliser på våra gator får en framskjuten plats.

SD-politiker i Hälsingland argumenterar just på det sättet: Inte en motion partiet lagt på två år som är av främlingsfientlig karaktär.

Fast är det så smart? Inte kan de ha varit så många som gick till valurnorna och tänkte, nej nu lägger jag min röst på SD för jag vill vara hemma längre med min lilla baby. Eller SD är nog partiet som ska se till att gamla mamma får näringsriktig kost och god omvårdnad på äldreboendet?

Det finns det andra partier som kanske har lättare att driva då de tillhör någon form av majoritet.

Sviker SD sina väljare när de inte driver invandrarfrågan?

Och det är kanske därför vildarna blir fler och avhoppen hopar sig.

En ensam vilde kan inte påverka mycket mer än att störa beslutsfattandet och förstöra eventuella majoriteter.

Det kanske är själva syftet.

Mer läsning

Annons