Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vem orkar plugga liksom

/

Vem orkar bry sig om att plugga, när det är så mycket annat som lockar? Och kanske är det ändå festerna som kommer leda till att man ror hem jobbet man vill ha sedan. Kanske är det så det resoneras. Vem bryr sig, liksom?

Annons

Ja, pojkarna klarar sig allt sämre i plugget. Och särskilt problematiskt är det i Bollnäs och Nordanstig. Där ligger pojkarnas genomsnittliga meritvärde på mellan 173-179, medan rikssnittet för pojkar är 199,4. Flickorna i kommunerna har förvisso också ett lägre snitt än riket, men skillnaden mellan könen är ändå alarmerande stor. I Hudiksvall är det 84 procent av flickorna som har uppnått målen i alla ämnen. Bland pojkarna är det endast 73 procent.

Det här är inget nytt. Men utvecklingen oroar. Det blir allt större skillnader, vilket gör frånvaron på lösningar allt mer absurd. När jämställdhetssatsningar diskuterar är det ofta flickorna som är i fokus. De är stressade, de har dålig självkänsla och de är intresserade av fel saker, det vill säga inte så intresserade av matte och naturvetenskap som man skulle önska. Allt det är viktigt, men ensidigt. Är det enda sättet för en pojke att bli sedd i skolan att vara en bråkstake?

En flicka får hög status om hon får bra betyg efter att ha pluggat hårt. En pojke däremot får hög status om han får bra resultat efter att inte ha pluggat. Ja, det finns en anti-pluggkultur. Det slogs bland annat fast i en avhandling från Uppsala universitet skriven av Ann-Sofie Nyström, Att synas och lära men inte synas lära (2005-2012). I Skolverkets färska statistik kan man se att det är betygen för pojkar med utländsk bakgrund och pojkar som har föräldrar med lägre utbildning vars betyg rasar. Men enligt Nyströms avhandling finns anti-pluggkulturen som en röd tråd genom hela pojkspektrat. Även övre medelklasskillar på naturvetenskapligt program vill gärna framstå som om de inte pluggar. Hos den gruppen är det viktigt att kunna mycket, vara smart och allmänbildad, men det ska ske utan ansträngning. Pojkarna i avhandlingen menar att det i stället är de sociala kontakterna som kommer att hjälpa dem till toppjobbet. De unga manliga naturvetarna anser att för att kunna konkurrera på arbetsmarknaden behövs det annat än det som betygsätts i skolan.

De har ju en poäng, pojkarna. Det är svårt att bli upptäckt om ingen vet om att man finns. Och framgång här i livet ligger i så mycket mer än ren utbildning. Bildning till exempel. Det sägs att svenskarna är ett obildat folk, och att man i Paris drar lott om vem som ska träffa svenska affärsmän för ingen vill träffa dem eftersom de bara kan prata pengar, eller möjligen golf. Ingen har läst romaner, ingen har sett konst, ingen har någon religion (enligt en krönika av journalisten Jan Gradvall i DI Weekend 4/11-11).

Men bakom de svarta siffrorna på killars skolprestationer döljer sig knappast en stor bildningskult. Och när betygen sätts är det inte enbart prestationerna i själva ämnet som bedöms. I avhandlingen Den långa vägen till en jämställd gymnasieskola (2009), visar Victoria Carlsson-Wahlgren att andra egenskaper och beteenden också vägs in. Sådant som är till nackdel för killarna.

Skolverkets siffror är inget annat än ett kvitto på att den svenska skolan misslyckas, då pojkar år ut och år in lämnar skolan med allt sämre betyg än sina klasskamrater av kvinnligt kön. Det borde vi bry oss om.

Mer läsning

Annons