Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Världen är redo för fest – London är redo för terror

/

De olympiska ringarna – som symboliserar de fem kontinenterna – visar att världen är en. Lyfter man på mittenringen, följer övriga efter. Drar man de yttersta åt varsitt håll, bildas en spänd men obrytbar kedja. Hur mycket man än sliter och kämpar – bombar och förtalar – ger inte länkarna vika, för världsdelarna hör ihop.

Annons

Trots det, eller kanske just därför, är det en splittrad värld – pressad av inbördeskrig i Syren, finanskris i Europa och efterdyningar av den arabiska våren – som samlas ikväll för att inviga de trettionde olympiska sommarspelen. Arrangörerna gör allt för att inga spår av vare sig krig eller kris ska skymtas på det olympiska himlavalvet och samtidigt som en hel värld blickar mot London, ser London oroligt ut över världen, med hopp om att lyckas stänga den ute tills sportfesten är över. För medan hela världen är redo för fest, är London redo för terror.

På marken patrullerar 13 500 soldater, i luftrummet surrar stridshelikoptrar, på hustaken tronar luftvärnsmissiler, på Themsen glider hangarfartyg och under OS-arenorna finns bombsäkra panikrum. Terrorhotet klassas över lag som påtagligt eller en trea på en femgradig skala. Efter förra veckans bombdåd i Bulgarien, där fem israeler dödades, har dock terrorhotet mot Israels 38 olympier uppgraderats markant, vilket innebär att en särskild säkerhetsstyrka skyddar truppen.

Paranoia? Inte för dem som kommer ihåg München-OS 1972, då elva israeliska atleter och ledare togs som gisslan och dödades av den palestinska organisationen Svarta september. Inte heller för dem som minns terrordåden i Londons tunnelbana den 7 juli 2005 – dagen efter att det stod klart att staden tilldelats sommar-OS.

Det var för övrigt efter dramat 1972 mantrat att idrott och politik inte hör ihop, så gott som dog. Plötsligt insåg alla att OS är politik, både på och utanför arenan. Förutom att stater utnyttjar evenemanget som rena propagandajippon – där Berlin 1936 och Peking 2008 intar särställningar – har Internationella olympiska kommittén, IOK, en lång historia av att göra politiska markeringar. 1904, under OS i St Louis, fick inga färgade vara med. Fyra år senare förbjöd IOK all diskriminering på grund av ras, religion eller politisk åsikt. 1976 portades Sydafrika med anledning av apartheidsystemet. Samma sak drabbade Tyskland, Österrike, Ungern, Bulgarien och Turkiet efter första världskriget och Tyskland och Japan efter andra världskriget.

Till det kommer nationella bojkotter med politiska motiv – bland annat tre i rask följd 1976, 1980 och 1984 – och atleter som använder symboler för att göra sina röster hörda. Det är framför allt de sistnämna som fastnar på näthinnan, för här säger verkligen en bild mer än tusen ord, även om orden innebär att 65 länder bojkottar Moskva-OS som en protest mot Sovjetunionens invasion av Afghanistan.

Det slår inte känslan när den regerande världsmästaren Cathy Freeman, tillhörande Australiens förtryckta minoritetsbefolkning aboriginerna, tänder den olympiska elden under OS i Sydney, eller när hon efter segern på 400 meter springer ärevarvet med aboriginernas flagga. Fyra år senare, när Robina Muqimyar, iförd t-shirt och träningsoverallsbyxor, kommer i mål långt efter sina konkurrenter på 100 meter, hyllas hon i medier världen över. Hon var den första afghanska kvinnan som deltog i ett olympiskt spel.

Bilden som verkligen får håren att resa sig är dock betydligt äldre än så. När afroamerikanerna Tommie Smith och John Carlos – guld- respektive bronsmedaljör på 200 meter i 1968 års OS i Mexico City – står på prispallen och nationalsången börjar, sänker de huvudena och höjer sina knutna nävar iförda svarta handskar – en sylvass protest mot rasförtrycket i USA. Lägg till att det bara är några månader efter mordet på Martin Luther King Jr.

OS är politik.

Mer läsning

Annons