Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varken billigare eller bättre att dra ned på handikappstödet

/

Annons

För funktionsnedsatta var Sverige ett helt annat land fram till Bengt Westerbergs stora handikappreform på 90-talet. Personlig assistans innebar en revolution. Plötsligt var de inte längre fångar i bostaden. Betydligt fler kunde börja jobba, och rullstolar började synas överallt: på stan, på krogen, i politiken. Brukare av assistans är nu skådespelare, prisbelönta journalister, sakkunniga på regeringskansliet och företagsledare med hundratals anställda.

Men under dessa drygt 20 år har reformen hela tiden naggats i kanten, ibland med rejäla bett. Och nu står den inför kanske det största hotet hittills. Regeringen vill spara in på handikappstödet. Assistansen har nämligen blivit betydligt dyrare än man trodde. Och det trots att reglerna har skärpts.

Varför blev det då så dyrt? Jo, behovet underskattades oerhört. Tidigare var svårt funktionsnedsatta hänvisade till att antingen bo på institution eller vårdas gratis av anhöriga – i många fall kvinnor – som då ofta inte kunde jobba. Stat och kommuner hade inte klart för sig hur mycket arbete som lades ned i det tysta, och hur stora uppoffringar dessa anhöriga gjorde. Man hade heller inte klart för sig hur torftigt livet kunde vara för många funktionsnedsatta innan reformen gav dem rätt till stöd, eller vilken fattigdom familjerna kunde leva i. Behoven har funnits hela tiden. De bara syntes inte förut.

En mindre del av kostnaderna beror på fusk – en tiondel, gissar Försäkringskassan. Men det beror på ett föråldrat och riktigt dåligt regelverk. Trixande bolag ger brukarna långt mindre stöd än de har rätt till, och behåller mellanskillnaden. Det kan röra sig om ren vanvård. Det här handlar inte om att privata företag nödvändigtvis skulle vara dåliga på omsorg. Tvärtom är många brukare väldigt nöjda med sin privata assistans, som inte sällan startas av anhöriga eller funktionsnedsatta själva. Nya regler behöver stoppa avarterna utan att hindra ärliga verksamheter med kvalitet.

Men regeringen använder istället fusket som argument för att minska på stödet. Det är fel väg att gå. Om man tror att man kan minska kostnaderna för reformen, måste man först fundera på alternativen. Regeringens utredare har dock inte fått i uppdrag att titta på den högst relevanta frågan.

Många som idag har eget boende skulle behöva flytta tillbaka till institutioner. Det är svårt att se att väldiga mängder nya institutionsplatser skulle bli någon besparing. Mycket av omsorgen skulle också läggas på anhöriga igen. Då skulle dessa återigen inte kunna jobba, och därmed inte längre bidra med inkomstskatt. Samma sak gäller dagens personliga assistenter. Det är en tämligen lågavlönad grupp, många är yngre på väg in på arbetsmarknaden. Sannolikt skulle i alla fall en del av dem i stället gå arbetslösa och få leva på bidrag. Och sen har vi förstås de funktionsnedsatta själva, de som just på grund av assistans kan jobba. Även de skulle tvingas leva på bidrag.

Att flytta kostnaden för handikappstödet till andra kolumner i budgeten, och på köpet tvinga funktionsnedsatta tillbaka in i ett ovärdigt liv, är knappast en samhällelig besparing.

Mer läsning

Annons