Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vardagspolitik med Sverigedemokraterna

/

Sverigedemokraterna särbehandlades i svenska medier inför valet 2010. Det fastslås i Söderalasonen Björn Hägers bok "Problempartiet – Mediernas villrådighet kring SD valet 2010" som lanserades på Sverigedemokraternas dag under den pågående Almedalsveckan.

Annons

I boken har Häger intervjuat nästan 30 journalister som tillsammans ger bilden av en rätt ställd journalistkår, som för några år sedan såg att ett "nytt" parti var på väg in i Sveriges riksdag. Plötsligt hade Sverigedemokraterna – sprunget ur Bevara Sverige Svenskt – förvandlats från en marginell rörelse till ett parti som med största sannolikhet skulle klara fyraprocentspärren. Det skapade problem på många redaktioner, för få journalister visste hur de skulle förhålla sig till partiet, som majoriteten ansåg var anti-demokratiskt och främlingsfientligt. För det är en sak att värna allas rätt att tycka och säga vad de vill. En annan att själv sprida budskapet, vilket många trodde skulle gynna partiet.

Det visade sig dock att den vanliga medielogiken inte gällde för Sverigedemokraterna. Björn Häger skriver: "Medierna har tidvis tigit, tidvis granskat och tidvis låtit etablerade politiker och debattörer kritisera och ta avstånd. Och Sverigedemokraterna har stadigt ökat sitt stöd i opinionen." Här skiljer Sverigedemokraterna ut sig. Inget annat parti gynnas av kritisk granskning eller en placering i medieskuggan och inget annat partis företrädare är i närheten av att uttrycka åsikter som kan få ansvariga utgivare att åka dit för hets mot folkgrupp.

En annan sak som ligger SD i fatet är att partiet har en väldigt otrevlig svans. Som journalist vet man att en artikel om SD (som den här) kommer att fylla inboxen med otrevliga mejl och på tidningens hemsida kommer artikeln att följas av taskiga webbkommentarer, både om invandrare och om journalisten som person (mig). Framför allt det sistnämnda gör att ribban för att skriva om SD är högre än för andra partier, för det är påfrestande att gång på gång höra att man är en hora, slampa eller idiot och i vissa fall till och med bli hotad.

Idag då? Har situationen ändrats sedan valrörelsen 2010? Ja – det märks inte minst under den här veckan.

När Sverigedemokraterna hade sin dag i Almedalen direktsändes partiledaren Jimmie Åkessons tal, precis som alla andra partiledartal, i flera stora mediekanaler. Under dagen intervjuades Åkesson åtskilliga gånger och så väl Aftonbladet som Svenska Dagbladet publicerade debattartiklar av SD. Dagen efter hade flera tidningar, bland annat den här, TT:s artikel med rubriken "SD säger ja till jobbskatteavdrag".

Det råder alltså ingen tvekan om att rapporteringen om SD har "normaliserats", vilket troligtvis beror på att partiet sitter i riksdagen. Ett parti som kommenterar frågor som a-kassa, jobbskatteavdrag och kärnkraft blir nästan per automatik "normalt" eftersom partier kan ha olika åsikter om skattesatser och energipolitik, utan att klassas som extrema. Det märks inte minst i Skåne där SD har haft en tydlig roll i lokalpolitiken sedan 2006.

Medan övriga partier har vunnit på att komma in i stugvärmen på Helgeandsholmen, är det dock inte säkert att samma sak gäller för Sverigedemokraterna, för som vi har sett skiljer sig partiets medielogik från övrigas. När partiet utsattes för kritisk granskning, ignorering och avståndstagande steg siffrorna. Många tyckte att SD verkade vara oantastligt, men det finns faktiskt, enligt flera skånska journalister, en typ av bevakning som SD har förlorat på: den vardagliga.

Det är inte särskilt konstigt. SD har vunnit sympatier på att framställa sig själva som bojkottade underdogs som är emot etablissemanget. När de plötsligt blir en del av det de varit emot – och debatterar förskoleplatser, byggplaner och vattentäkter i kommunfullmäktige – raseras bilden. Även om partiet i grunden, i och med sin islamofobi, inte är som andra, förvandlas de från martyrer till politiker, som sitter i möten och budgetförhandlingar, och där har de i många fall inte haft speciellt mycket att komma med. Då är de plötsligt inte särskilt spännande längre.

Mer läsning

Annons