Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Våld som vardagsmat

/

I morgon är det den 25 november. Ja, än sen då? undrar ni.
Jo men det är den dagen när politiker, feminister, rättsmedvetna idealister, kvinnojoursengagerade med flera står på barrikaderna och påminner om att det mördas 20 kvinnor varje år. Av någon närstående.

Annons

Hur många som misshandlas, psykiskt och fysiskt av sin man, sin pappa eller bror är nästan omöjligt att svara på. Det enda vi vet är att landets kvinnojourer har fullt upp. Och tvingas till och med avvisa hjälpsökande, på grund av platsbrist.

Det är också dagen när många av oss ropar oss hesa om att var tredje kvinna misshandlas i världen.

FN har i sin resolution från 1999 deklarerat att dagen ska påminna om att kvinnovåldet måste avskaffas.

"Ja, våldet mot kvinnor är knappast något vi löser med en bemärkelsedag" utbrast Gudrun Schyman, Feministiskt initiativ, i veckans Debatt. Argsint och engagerad som vanligt, men ändå anades en smula indignation.

Hela debatten andades förresten uppgivenhet. Eller så beror det på att det är svårt att debattera självklarheter: Alla vettiga människor vill stoppa våldet mot kvinnor. Det finns inga självklara motståndare.

Men ibland är passivitet och ointresse den farligaste motparten.

Alla upprörs över kvällstidningarnas ingående rapportering om kvinnor som ropat förgäves på hjälp, larmat om överträdelser av besöksförbud och till slut hittats i någon plastsäck i skogen.

Fiktiva romaner och filmer som Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor" drar fulla salonger och bokhandlare gnuggar händerna, men sker någon samhällsförändring? Stieg Larsson hade sannerligen sådana ambitioner med sina böcker.

Polisen har blivit bättre på att utreda brotten. Det hävdar åtminstone Rikspolisstyrelsen. Det finns utarbetade åtgärdsprogram att jobba efter. Men gör de det?

Kriminolog Johanna Nivala hävdar motsatsen. Hon tar som exempel att män som dömts till besöksförbud skulle kunna beläggas med fotboja. Då skulle mycket vara vunnet eftersom de inte skulle kunna närma sig kvinnan. "De är beställda men har inte kommit ännu" svarar Rikspolisstyrelsen.

Lite lojt, lite ointresserat. Vad är problemet?

Kan man installera ett rattlås för att hindra rattfyllerister att gå ut och köra i hjälp folk i trafiken, kan man väl sätta en fotboja på en presumtiv kvinnomördare.

Om de blåslagna och psykiskt nedbrutna kvinnorna lyckas få hjälp innan de blir ihjälslagna, får de vända sig till kvinnojourerna – en etablerad organisation full av ideellt arbetande kvinnor som får tigga sig till kommunala och statliga anslag för att skaffa jourlägenheter och förnödenheter till de som med barnen i släptåg flytt hals över huvud.

I år vill de uppmärksamma oss på att även farmor och mormor kan vara utsatta. Att vårdpersonalen har ögon och öron öppna när de äldre uppsöker hälsocentralen eller akuten. Hur tabubelagt och skamligt kan inte det upplevas, att ha varit utsatt en hel livstid utan att våga yppa misshandeln?

Inte ska samhällsfunktioner som polis, vård och socialtjänst lägga sten på bördan. Vakna upp ur ointresset även om det inte finns dagsaktuella kvällstidningsrubriker att hänga upp engagemanget på.

Våldet mot kvinnor pågår varje dag. Det gör inte ens uppehåll i morgon.

Mer läsning

Annons