Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vägra jumboplatsen

/

ADHD-diagnoserna har fördubblats på två år. Bollnäs dras med ett mycket lokalt men ack så allvarligt narkotikaproblem, GHB.
I Ljusdal har vårdnadstvisterna skjutit i höjden och i Söderhamn nekas 13-åriga självdestruktiva flickor vård.
"Sök på internet" är rådet till förtvivlade föräldrar i Hudiksvall när ungdomar utvecklat tvångsmässiga ritualer som tar dem sju timmar i badrummet.

Annons

Att många barn och ungdomar inte mår bra i Gävleborgs län känns inte som en överdrift. Därför smärtar nyheten om att landstinget återigen får rött kort för den långa kön till barn och ungdomspsykiatrin (BUP), i Sveriges kommuner och landstings (SKL) och Socialstyrelsens årliga mätning av hur bra landets landsting är på sjukvård.

Exemplen har varit många där BUP nekat unga vård, inte mäktat med att hjälpa och stötta förtvivlade föräldrar. Och för det fått rättmätig kritik av Socialstyrelsen.

Förklaringarna har varit flera. När det gäller ADHD-diagnosernas ökning är det inget specifikt för Gävleborgs län utan gäller hela landet. Att antalet separationer ökar, som framhålls som en förklaring till barns ohälsa av BUP:s chef Roger Westerlund, är inte heller utmärkande för länet.

Vårdnadstvister, samhällets och skolans ibland orimligt höga krav är också något som genomsyrar många barns vardag. Oavsett var de bor.

Alltså kan man bara dra slutsatsen att BUP i Gävleborgs landsting inte håller måttet. Igen.

Det är inte första gången Socialstyrelsen drar det röda kortet, kritiserar eller på andra sätt rapporterar om att barn- och ungdomars psykiska hälsa inte vårdas på ett tillfredsställande sätt.

Frågan är vad det får konsekvenser. Tidigare har ledningen meddelat att de anställt en samordnare som skulle slussa barn och ungdomar till primärvården som inte behövde specialistvård. Så att de inte tog upp plats för de mer behövande. Har det fungerat?

Ett BUP-hus planeras i länet, till en kostnad av 75 miljoner kronor. Fördelen skulle förstås vara att samla all vård och expertis under samma tak. Men när kan det bli verklighet?

Barn och ungdomar som lider av ätstörningar, tvångsbeteende, har missbruksproblem, eller någon form av ADHD-diagnos är naturligtvis ingen röststark grupp. Inte heller deras föräldrar som har fullt upp att försöka förstå vart de ska vända sig. Om det över huvudtaget finns någon hjälp att uppbringa.

Att säga att vi har den bästa BUP-vården i landet ökar naturligtvis inte inflyttningen. Det är en ren välfärdsfråga. Så som vi behandlar svaga barn och unga är ett utmärkt mått på hur välmående samhället är. Hur omfattande generositeten och den samlande omtanken är. Det ger också uttryck för vilken tro vi har på barnen. Att det aldrig är försent.

Vi har förhållandevis låg medellivslängd, vi toppar självmordstatistiken, tonårsaborter är vanligast i Gävleborgs län, hög ungdomsarbetslöshet, låg utbildningsnivå och i jämförelse med andra delar av landet, dålig folkhälsa.

Statistik som sammantaget skulle kunna få den mest entusiastiske världsförbättrare att tappa hoppet.

Men kanske måste man börja någonstans. Och bli heligt trött på den eviga jumboplatsen.

Tänk ett län som aldrig stänger dörren till ett sjukt barn eller placerar en destruktiv tonåring i en alldeles för lång vårdkö.

Ett politiskt högt ställt mål kunde vara att leverera landets friskaste och gladaste barn. För det behövs praktisk handling, en riktad resursfördelning, samarbete mellan alla instanser och kunnig personal.

Och massor av politiskt mod.

Mer läsning

Annons