Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vad ska Alliansen göra med SD?

Synen på migration och makt skär i, och genom, alla partier just nu.

Annons

SD har närmat sig Alliansen i den ekonomiska politiken men. Men politik handlar om så mycket mer.

Socialdemokraternas ledare Stefan Löfven förklarade häromdagen att han inte kommer att avgå som statsminister även om Alliansen blir större än de rödgröna i nästa val.

Han regerar vidare – även om ännu färre av väljarna ställer sig bakom honom (Svenska Dagbladet 17/9).

Detta är i linje med hur Socialdemokraterna gjort tidigare, och logiskt efter att Decemberöverenskommelsen gått i graven.

DÖ innebar att Socialdemokraterna inte som tidigare skulle rösta mot en moderatstatsminister om denne samlat ett större regeringsunderlag än S.

Men framför allt vill Stefan Löfven genom sitt utspel om att sitta kvar bolla över Svarte Petter – Jimmy Åkesson – till Alliansen.

Sverigedemokraterna är fortfarande paria i svensk politik. Ingen vill aktivt samarbeta med partiet på grund av dess historia, populism och raison d’être: motstånd till invandring.

Däremot har Kristdemokraternas Ebba Bush Thor mildrat sin kritik mot SD betydligt. Egentligen är det inte så konstigt – både SD och KD vilar på socialkonservatism. Delar av maktpartierna S och M gör det också. Men framför allt har SD en vågmästarroll i Sveriges riksdag – så länge Alliansen och blockpolitiken består.

Så är Alliansen + Sd = sant?

I dagarna utkommer Mats Wingborgs bok ”Den blåbruna röran”, som getts ut med stöd av den socialdemokratiska tankesmedjan Katalys. Wingborg undersöker de politiska och personliga kopplingarna mellan SD och Alliansen, och finner att SD blivit alltmer marknadsliberalt och röstar på förslag från Allianspartierna.

Aktuellt just nu är samsynen om att ägare av välfärdsföretag själva ska få avgöra hur stor vinst de ska få dela ut.

Detta gör Socialdemokraterna rosenrasande. Och livrädda. För om Jimmy Åkesson i praktiken backar upp Alliansens politik hamnar de rödgröna i smärtsam minoritetsställning, förmodligen för många år framöver.

Men allt är inte ekonomisk politik. Frågor om kultur, identitet och säkerhet har blivit allt viktigare. Den inskränkta socialkonservatism som SD står för är raka motsatsen till liberalism.

Framför allt Centerpartiet och Liberalerna torde ha oöverstigliga problem att komma överens med Sverigedemokraterna. Det inser Jimmy Åkesson och deklarerar därför kallt att han vill sitta i regering med M och KD.

Detta sätter moderatledaren Anna Kinberg Batra i en prekär situation: ska hon kasta tillbaka Jimmy Åkesson på spelbordet en gång för alla eller behålla korten nära kroppen och hänvisa till valresultatet 2018?

En högljudd falang inom hennes eget parti arbetade aktivt för att Decemberöverenskommelsen skulle kastas över bord för att Alliansen skulle kunna ta över regeringsmakten på en gång. Själv har hon kallat SD rasistiskt.

Kinberg Batra borde också vara medveten om att om M och KD går i för konservativ riktning är det inte längre självklart att L och C vill vara med.

En mittenregering är inte helt utesluten. Synen på migration och makt skär i, och genom, alla partier just nu.

Anständighet kräver dock att man håller fast vid sina kärnvärden även när det blåser motvind.

Mer läsning

Annons