Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tafsa inte på det fria skolvalet!

Vi har inte en likvärdig skola.

Annons

Det spelar roll i vilken del av landet eleven bor. Det spelar också roll i vilken del av kommunen eleven bor. Det som spelar störst roll för skolresultaten är vilka föräldrar eleven har.

Den sista parametern är stört omöjlig att påverka för varje unge (även om vi nog lite till mans någon gång känt en önskan att kunna ändra på detta faktum) så vi kan lämna den därhän så länge.

Att vi inte har en likvärdig skola i Sverige känns lite som att konstatera att det råder inkomstskillnader.

Har vi någonsin haft det? Däremot är det förstås ett högst önskvärt politiskt mål. Framför allt att se till att utbildningsklyftorna inte ökar mellan stad och landsbygd, mellan inrikes och utrikes födda, mellan rik respektive fattig kommun. Och mellan barn till akademiker och barn till lågutbildade föräldrar.

Nu har Skolverket utrett hur det ser ut, en skolkommission har fått i uppdrag att rätta till orättvisorna – reaktionerna låter inte vänta på sig.

För den viktigaste slutsatsen som Skolverkets Generaldirektör Anna Ekström (i Agenda,SVT, 6/9) drar är att det måste till begränsningar i det fria skolvalet: Det fria skolvalet ska alltså ses som den främsta orsaken till skolsegregationen.

På vilket sätt resultaten och kvaliteten i undervisningen skulle höjas (för det är det handlar om) genom att elever hänvisas till den kommunala skola de bor närmast, framgår inte riktigt. Skolan kanske blir mer likvärdig om alla får det lika illa eller lite lagom mediokert, men det kan knappast vara ett skolpolitiskt mål.

I sådana här diskussioner blir ofta medelålders föräldrar nostalgiska och framställer sin egen skoltid som paradisisk. Det är nys. En mobbad hade aldrig något annat val före 1990 än att gå kvar. Missnöje med pennalistiska eller obehöriga lärare fick sväljas. Orättvisorna var märkbara mellan arbetarungar och högre tjänstemäns barn. Framför allt, eleven hade ingen valfrihet.

Däremot var skolresultaten bättre. Men på vilket sätt har det med friskolornas intåg att göra?

Nedbruten statistik över hur eleverna uppnått målen i årskurs 9 visar att Hälsingekommunerna dallrar runt snittet, vissa på fel sida, andra på rätt, om vi nu godtar medel: 78,4 procent av niondeklassarna i riket har uppnått studiemålen. Bollnäs 80 procent, Ljusdal 81 procent, Söderhamn 75 procent, Hudiksvall 72 procent, Ovanåker 64 procent och Nordanstig 65 procent.

Men ska vi ha Europas bästa skola, vilket var Jan Björklunds (FP) mål en gång i tiden, duger inte de här procentsatserna. Då får vi snarare hålla till godo med världens bästa skitskola som SVT så träffande döpte en serie.

Friskolornas VD Ulla Hamilton går självfallet i taket över generaldirektörens slutsatser och kontrar med ett radikalt motförslag: Obligatoriskt skolval. Om alla föräldrar och elever tvingades sätta sig in skolvalet, delges informationen, så skulle klasserna bli mer blandade är hennes övertygelse.

Det kräver förstås mer jobb av tjänstemän. Ett större engagemang. För om man vill komma åt friskolorna av någon annan anledning (läs vinster i välfärdsdebatten) ska man rikta spjutet åt rätt håll.

För det är ju ändå den bostadssegregation som vi har i Sverige som är största anledningen till att kunskapsklyftorna ökar. Du blir var du bor så att säga.

Om vissa kommuner väljer att satsa mer på skolan än andra, kommer du inte åt den ojämlika skolan, såvida du inte flyttar.

Därför är Lärarnas Riksförbunds slutsats den enda raka: förstatliga skolan! Om bidragen fördelas centralt, mer till mer resurskrävande områden, blir chanserna betydligt större att närma sig målet, en likvärdig skola.

Mer läsning

Annons