Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ta ett piller och lugna ner dig, unge!

Om en elev har koncentrationssvårigheter, inte kan styra över sina impulser och är överaktiv – finns svaret på problemen alltid hos eleven själv?

Annons

Läkemedelsförskrivningen till barn med adhd-diagnos ökar mest i Gävleborgs län.

Så tycks barn- och ungdomspsykiatrin i Gävleborg åtminstone resonera. Varför skulle den annars så beredvilligt stoppa psykofarmaka i barnen?

Det vore hyckleri att hävda att man blir förvånad när statistiken över förskrivningen av läkemedel till barn med diagnosen adhd toppas av Gävleborgs län. Är det något vi tyvärr har vant oss vid så är det att alltid ligga i det övre skiktet i negativa undersökningar, i botten när positiva hälsoaspekter mäts.

Nu larmar Ingemar Engström och Torgny Gustavsson, specialister på barn- och ungdomspsykiatri i Kalmar respektive Örebro på DN debatt 27 juli . Problemet med ökningen av förskrivning av läkemedel till barn och ungdomar gäller hela landet. Ökningen är på 400 procent (!) de senaste åren. Men för vårt eget län är den alltså som störst. Och det torde väl vara något att fundera på och försöka hitta orsakerna till.

Redan i maj publicerade helahälsingland.se en intervju med en utredare på Socialstyrelsen som hävdade att det kunde finnas socioekonomiska och biologiska förklaringar till varför vissa regioner var mer drabbade än andra av adhd. Men att den största förklaringen ändå låg i att vissa landsting var bättre på att upptäcka och diagnostisera.För några år sedan rådde nästan krig mellan forskarna om själva diagnoserna av de olika bokstavskombinationerna som nu fått samlingsnamnet adhd. En träta som avtagit och där något slags koncensus ändå verkar råda.

Men ingenstans har man kommit fram till att medicinering med psykofarmaka är det första man ska ta till när ett barn mellan 10-17 år har de här problemen.Ingen skugga ska falla på föräldrarna. De har insett att enda sättet att få hjälp till sin stökiga unge är att skaffa en diagnos. Åren går i skolan och om den enskilda eleven inte ska hamna hopplöst efter, är det bråttom. Kunskapsmålen måste till varje pris nås enligt föreskriven modell.

Inga elevassistenter, extra läxhjälp eller kuratorssamtal finns att tillgå utan diagnos. Det står visserligen i strid mot skollagen, men det är så det fungerar i praktiken. Och vem är den enskilda mamman eller pappan att sätta sig upp mot psykiatrin om den hävdar att barnet lider av en psykiatrisk sjukdom som endast kan avhjälpas med läkemedel?

Men skulle inte någon behöva bemöda sig med att söka svaret i den psykosociala miljön, såväl i skolan som i hemmet?

Vi kan inte utgå från att alla barn är lika. Att de klarar en bullrig och orolig klassrumsmiljö från första klass. Att det är helt okej för alla att vistas hela dagarna i stora grupper där ingen ser en om man inte utåtagerande försöker få uppmärksamhet.

Är verkligen allt stök, bök och bråk adhd? Och även om det är det, kan inte arbetsro, kortare stillasittande stunder, mer utomhusaktiviteter, riktade individuella studieplaner vara värt att pröva?

Medicin ger biverkningar. Kunskapen om dessa är bristfälliga enligt specialisterna. Och vad som är ännu mer cyniskt – läkemedelsindustrin ser en enorm potential och är mycket aktiva i sin marknadsföring.

Det hjälper inte att medicinera barnen om det är omgivningen som är sjuk.

Mer läsning

Annons