Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Syna genusjägarnas halmgubbar i universitetsdebatten

/

Har ni hört det senaste om hur utflippad universitetsvärlden har blivit? Om inte så finns det ett växande antal utomstående betraktare som kan tala om hur illa det ligger till.

Annons

Verklighetsfrånvända ideologer håller hela discipliner i ett järngrepp och den vetenskapliga metoden brukas inte längre.

Jag raljerar en smula, men det finns något förnumstigt över de upprörda protester som med jämna mellanrum hörs. I en gästkrönika på Göteborgs-Postens ledarsida (26/6) rasar exempelvis skribenten Susanna Mannelin mot "urspårad genusvetenskap".

Mannelins case är avhandlingen "Rum, rytm och resande" (2014) av Ann-Charlotte Gilboa Runnvik. Studien handlar om hur manliga och kvinnliga tågresenärer använder och upplever järnvägsstationer.

Som utomvetenskaplig ämnesmotivering påpekar forskaren att hennes avhandling skulle kunna bidra med kunskap som kan användas "för att arbeta vidare med åtgärder för att integrera jämställdhet i transportsystem och i samhället i stort". Det vill säga en konkret nytta för samhället.

För Mannelin tycks det dock inte spela någon roll att avhandlingen landar i en del intressanta resultat, som svarar mot syfte och frågeställningar. Genom att citera några rader ur forskarens fältobservationer frammanas i stället bilden av en suspekt virrpanna.

”Då mannen lade sin 'vita blick' på kvinnan [...] tycktes det som att även jag i hans ögon 'tog färg' och sjönk i status. Avståndstagandet visade sig i form av en avspisning genom att nämna att han var tvungen att gå på 'muggen'. Här tolkas uttalandet innehålla avstånd i såväl klass- som genusserialitet. Genom att hänvisa till toalettbesök markerade han en gräns mot oss som kvinnor [...]. Genom benämningen 'muggen', som är en benämning av lägre valör, tyckes uttalandet som ett klassmässigt nedsättande tilltal. Dessa markeringar verkar även 'stoppande' för mig, eftersom jag gjordes svarslös.”

Om man läser avhandlingen, och gör ett ärligt försök att hänga med i forskarens begreppsanvändning, framstår dock beskrivningen av situationen som betydligt mindre apart. Som så ofta visar sig studien dessutom – fikonspråket till trots – ha ett värde, bland annat i form av slutsatser om trygghet och fysisk utformning.

Men politiska skribenter som Mannelin tycks dock primärt vara intresserade av att racka ner på "extremister", genom att rycka enskildheter ur ett större sammanhang. Och knepet tycks fungera, eftersom meningsfränder flitigt har delat texten och berömt det rådiga ingripandet.

På senare tid har en rad liknande diskussioner blossat upp, där ett vagt definierat kollektiv av vänsterakademiker bombarderas av debattörer som långt ifrån alltid har på fötterna. Risken för flockbeteende börjar därmed bli överhängande.

Debatter om postmodernism, så kallade trigger warnings, identitetspolitik, postkolonialism och etnicitetsforskning må vara intressanta att föra. Men om syftet endast är att genom illvillig citering eller orättvisa generaliseringar stämpla ut hela forskningsinriktningar, kommer sikten knappast att klarna.

Mer läsning

Annons