Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svend Dahl: Tänk om vi slipper blockpolitiken

/
  • Slutkäbblat? Det börjar med bråk och slutar med kärlek.

Två partier har länge sagt sig ogilla blockpolitiken: Socialdemokraterna och Liberalerna.

Annons

S för att en sammanhållen borgerlighet varit det verkliga hotet mot den egna dominansen. L eftersom de uppfattar sig själva som det rationella alternativet i mitten, och för att de med grund i rösträttsstriden länge misstrodde moderater.

Sedan valet 2014 är det uppenbart att inget av de traditionella blocken kommer att kunna bilda majoritetsregeringar. Det fick S att direkt efter valet tala om utsträckta händer, men det var uppenbart att det snarare handlade om en invit till liberaler och centerpartister att stödja S, än om att erkänna sitt beroende av andra partier. Men under de senaste månaderna har L återupptäckt sina drömmar om S-samarbete, och bland annat signalerat intresse för en skattereform.

Låt oss, med den bakgrunden, föreställa oss att valet 2018 resulterar i ungefär samma mandatfördelning som 2014.

Plötsligt står det klart för alla att Alliansen är överspelad, men det börjar också bli uppenbart för S att de fornstora dagarna aldrig kommer tillbaka. För många till höger är det självklara alternativet att bilda en borgerlig regering med stöd av Sverigedemokraterna, något som varken L eller C är överdrivet entusiastiska inför.

L-ledaren Jan Björklund ägnar långa stunder åt att begrunda porträttet på 1920-talets liberale statsminister CG Ekman, som grävts fram ur partiets arkiv. Lärdomen är att den som egentligen sitter på makten är den som kan göra upp åt båda håll. Björklund väljer därför att sälja sig till högstbjudande.

Riskerna är uppenbara. En medial skitstorm om opålitliga liberalpartister släpps loss från höger. Dessutom är väljarna vana vid blockpolitik, och de flesta L-väljare lutar åt höger. Fördelen är att L kan göra konkreta avtryck i politiken och driva S högerut. På fyra års sikt borde det löna sig, resonerar Björklund.

Även C-ledaren Annie Lööf funderar i samma banor. Hon vill verkligen inte regera med stöd av SD, och har upprepat det gång på gång under mandatperioden, samtidigt som hon varit Socialdemokraternas hårdaste kritiker. Men kunde Richard Nixon erkänna kommunist-Kina, så kan en beundrare av Margaret Thatcher göra upp med S utan att äventyra sin trovärdighet.

Socialdemokraterna vill i det läget inget annat än att kunna regera vidare och på så sätt hålla samman partiet. Medan M trilskas i förhandlingarna, lägger sig Stefan Löfven platt för alla krav från C och L, med undantag för skrotade turordningsregler. Det blir både avskaffad värnskatt, utökat rut-avdrag, satsningar på grön infrastruktur, som även Miljöpartiet ser som en förhandlingsseger, och ökade försvarsanslag.

Efter några veckor av hemliga förhandlingar bildas en fyrpartiregering med S, MP, C och L. Annie Lööf blir finansminister och Jan Björklund får äntligen som försvarsminister chansen att leda upprustningen av Gotland.

Mer läsning

Annons