Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svend Dahl: Lägenhetsaffären, en del av partiets kollaps

Den socialdemokratiska rörelsen har en existentiell kris.

Annons

Man kan fråga sig vad som fick utrikesminister Margot Wallström, som blev statsråd första gången för snart 30 år sedan, att acceptera erbjudandet från fackförbundet Kommunal om en hyreslägenhet i Stockholms innerstad? För om det är en sak vi vet, är det att denna typ av arrangemang förr eller senare kommer till allmänhetens kännedom, och att det knappast brukar vara till den ertappade politikerns fördel.

Naturligtvis bör man också ställa sig frågan varför regeringen inte infört ett system liknande riksdagens, som ger ledamöter från utanför Stockholm möjlighet att hyra övernattningslägenheter.

Men historien om utrikesministerns lägenhet är också historien om den socialdemokratiska rörelsens existentiella kris.

Socialdemokraternas inflytande vilade länge på starka band till väljarna. En ansenlig del av svenskarna föddes in i partiet: man blev

parti- och fackmedlem, handlade på Konsum, bodde i HSB-lägenhet och begravdes av Fonus, som folkhemssverige beskrivits.

På elitnivå finns dessa band kvar. Att Wallström med självklarhet kan få en attraktiv lägenhet av Kommunal, är en illustration av detta. Men folket står allt längre från sina självutnämnda företrädare.

Visst har LO-facken fortfarande många medlemmar. Men det beror snarare på att det finns många praktiska skäl att vara medlem, inte på att man känner sig som en del av den socialdemokratiska rörelsen. Det är lösa band, som när som helst kan kapas, vilket Kommunal fått erfara efter Aftonbladets avslöjanden om sprit, sex och bostadsaffärer.

Alla eliter, såväl partipolitiska som fackliga, distanserar sig ofrånkomligen från dem de är satta att företräda. Men för en rörelse vars självbild bygger på att man står på de lågavlönades sida är det förödande när skillnaden blir för stor eller för uppenbar.

Samtidigt har S successivt tappat greppet om sina kärnväljare.

Sverigedemokraterna är i dag största parti bland manliga LO-medlemmar, en grupp som redan 2006 och 2010 visade sig beredd att lämna S till förmån för Moderaterna.

Inte heller finns det något som tyder på att S klarar av att vända förtroendekrisen genom att på offensiven sakpolitiskt. Stefan Löfven har valt att bygga sitt regerande på en önskan om blocköverskridande samarbeten, men han har, som Ekots inrikespolitiske kommentator Tomas Ramberg träffande beskrev saken i poddcasten Det politiska spelet

(14/1), inte lyckats ge ett svar på frågan om varför just han ska vara samarbetsingenjören. I frånvaron av egna politiska idéer blir samarbetsinviterna ett teknokratiskt sätt att klamra sig fast vid regeringsmakten.

Det är också anledningen till att Socialdemokraterna mer än något annat fruktar att allianspartierna hittar en lösning som gör det möjligt för dem att regera med stöd av SD, på samma sätt som S en gång brukade försäkra sig om regeringsmakten tack vare stöd från det dåvarande VPK.

För innerst inne vet alla socialdemokrater att om makten går förlorad en gång till, då är allt förlorat.

Läs gärna: Lilian Sjölunds svidande kritik mot pampfasonerna

Mer läsning

Annons