Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svend Dahl: I nationens intresse

Kan man vara nationalkosmopolit?

Annons

frågade statsvetaren Henrik Oscarsson på Twitter för ett tag sedan.

Det kan framstå som en politiskt omöjlig position. Men frågan är om inte Oscarssons fråga fångar en av de viktigaste förändringarna i svensk politik det senaste året.

Tanken infinner sig när jag läser Susanna Birgerssons bok Det som förloras utåt ska vinnas inåt, utgiven av tidskriften Liberal Debatt, om den danska samhällsdebatten. Birgersson, till vardags liberal ledarskribent på Göteborgs-Posten, konstaterar att utgångspunkten för dansk politik – oavsett om man är höger eller vänster - är vikten av att värna det unikt danska och försvara vad som upplevs vara det goda samhället, det vill säga den danska välfärdsstaten.

I boken spårar Birgersson detta tillbaka till nederlaget i kriget mot Tyskland 1864, då Danmark förlorade en stor del av sitt territorium. Ur detta, och senare erfarenheter som den tyska ockupationen under andra världskriget, växte en vilja att slå vakt om det danska – språket och kulturen – men också insikten om att friheten inte är självklar. Det kan jämföras med det svenska förhållningssättet som snarare varit utåtriktat och missionerande, från 1970-talets aktivistiska utrikespolitik till senare års moraliska stormakt inom flyktingpolitiken.

Vad vi ser i Europa i dag är hur både ekonomisk globalisering, stora migrationsströmmar och nya säkerhetspolitiska hotbilder, framkallar reaktioner som för tankarna till Birgerssons beskrivning av Danmark.

Allt fler upplever att det man har inte kan tas för givet. Det gäller även i Sverige, där det nationella intresset återkommit som politisk måttstock.

Rysk aggressivitet har fått många att för första gången på 25 år reflektera över varför vi har ett försvar. Och att det, hur mycket vi än kan sympatisera med denna typ av insatser, inte primärt handlar om att göra det möjligt för afghanska flickor att gå i skolan.

I migrationspolitiken har vi samtidigt bara sett början på en debatt som kommer att dela både höger och vänster. Det handlar både om hur flyktingmottagande ska vägas mot andra utgifter och om synen på reformer som skulle öka möjligheten att ha stor asylinvandring men riskera att gå ut över den ekonomiska jämlikhet som är en central del av det svenska samhället.

Det innebär inte att alla kommer att bli som den unge sverigedemokrat, som nyligen i brittiska The Guardian förklarade att han inte har något intresse av att se resten av världen (23/11). Men perspektiven håller, som försvars- och migrationsdebatterna visar, på att förändras.

Ibland har det låtit som om ekonomisk och kulturell globaliseringen skulle göra oss alla till världsmedborgare, som känner oss lika hemma oavsett var i världen vi är oss. Men när omvärlden blir en del av vardagen, genom resor, arbete eller medias rapportering, blir vi också mer medvetna om det vi har, och att det är långt ifrån självklart.

Kanske är nationalkosmopoliten helt enkelt att betrakta som ett politiskt normaltillstånd i en globaliserad värld.

Mer läsning

Annons