Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svaret får inte pendla mellan kåkstäder och byggnormer

/

Under ett års tid har jag noterat hur två politiska uppfattningar i bostadsfrågan strider mot varandra.

Annons

Märkligt nog företräds dessutom dessa två uppfattningar av samma politiska gruppering. Det är inkonsekvent och åskådliggör hur schizofren politisk välvilja kan vara.

För det första anser samma grupp att det ska vara tillåtet att ockupera privat egendom mot ägarens vilja och där uppföra en kåkstad utan fungerande avlopp, ventilation eller sanitet. På platsen får man dessutom dumpa avfall bland bostäderna. När lagen sedan agerar görs det inte för att värna äganderätten – utan miljöbalken. Ägaren till den privata egendomen får därmed betala ett vite på 50 000 kronor på grund av de problem som uppstått på hans mark.

För det andra försvarar samma grupp samtidigt rigida regler för legalt bostadsbyggande: För att få bygglov för en nybyggnation måste man till exempel förhålla sig till 10 kilo miljöregler, tillgänglighetsanpassning och strängt uppsatta bullerregler. Därtill måste man förhålla sig till kommunens detaljplan och stå ut med att grannar kan överklaga bygget.

Den som försvarar ockupationen av den privata marken gör det naturligtvis med ärbar välvilja och den bästa av intentioner. Men välviljan landar slutligen fel.

De EU-migranter som ockuperade den privata egendomen, i det här fallet en industritomt i Malmö, lever under en hemsk situation och behöver någonstans att bo. Men deras intresse av boende väger inte över markägarens rättighet att bestämma över sin egendom.

Det må låta oempatiskt, men lagen tappar värde och funktion ifall den reduceras till en flexibel moral som vi kan följa eller ignorera vid behov. Det förminskar också värdet av de regler, det vill säga krav samhället satt upp som berättar vad ett värdigt boende är och vad det ska innehålla.

Ur ett politiskt perspektiv är det mest upprörande att välviljan innebär att det offentliga fråntas det naturliga ansvaret att lösa utsatta människors situation. I stället läggs allmänhetens skuldbörda på markägaren – som enbart värnar om sina juridiska rättigheter.

Om vi ska hjälpa så många som möjligt måste det samtidigt ske på en värdig nivå. Kvalitetskrav måste därför återföras till diskussionen om eu-migranters boende. Det är inte en sund och hållbar lösning att människor etablerar kåkstäder i Sverige. Särskilt inte på ockuperad mark. Tillåter vi det att ske kommer riktiga och värdiga lösningar för dessa människor bara att dröja allt längre. På köpet får vi ett splittrat samhälle.

Mer läsning

Annons