Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Staffan Skott: Försvunnen försvarslärdom från världskrigets dagar

/
  • Svensk soldat i skytteställning 1940.
  • Minnessten över de som utbildades till krigsmän i Hälsinge regemente och Gästriklands regemente.
  • Staffan Skott är författare och översättare, med inriktning framför allt på rysk historia och kultur. Medarbetare i DN sedan 1973. Växte upp i Gävle och tog studenten från Högre Allmänna Läroverket, dagens Vasaskolan.
  • Svenska beredskapssoldater redo för avfärd för postering
  • Sven-Åke Bengtssons debutbok

Hälsinge regemente låg som bekant inte i Hälsingland, utan i Gävle, Gästrikland.

Annons

Visste ni att det har funnits ett Gästriklands regemente? Och ett Härjedalens, ett Kopparbergs, ett Ångermanlands regemente. Ett Medelpads artilleriregemente. Till och med ett Stockholms regemente.

Testa gärna detta på någon militärintresserad. Det blir höjda ögonbryn. Endast de mycket kunniga ler och säger Jaså, skrammelregementen.

Det officiella namnet var fördubblingsregemente och de sattes upp så fort som möjligt i början av andra världskriget, i anslutning till de vanliga regementena. Infanteriets nya nummer blev som modersregementets siffror plus 30, Gästriklands regemente blev I 44 eftersom Hälsinge regemente var I 14. Dalregementet I 13:s dubblering med namnet Kopparbergs regemente och förkortningen I 43.

Fast det sturiga dalfolket sa Andra Dalregementet.

Alla svenska infanteriregementen inklusive skrammelregementen finns redovisade här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_svenska_infanteriregementen)

Dessa kuriosa steg ur minnet när jag läste en påkostad volym med titeln "En svensk tiger". Där förekommer skrammelregementena tillsammans med en omfattande redovisning av den imponerande, tidigare och senare aldrig skådade upprustning av det svenska försvaret som inleddes redan 1937. För att hålla Sverige utanför kriget.

Det är en enorm katalogaria med beväpning, förband och båtar och personal, vapenslag och det högsta befälet och vad ni vill. Jag hade fått intrycket att det var en bok om något annat men när jag ändå höll den i min hand började jag läsa, och sedan var jag fast. Det är en lättfattlig redovisning med både dynamik och intressanta detaljer. Och ger mer än de icke sällsynta texter som publiceras med groteska påståenden som att Sverige var "brunt" och "ett tyskt lydrike".

I själva verket klagade de sverigestationerade tyska diplomaterna i rapporter hem över att den svenska opinionen var klart engelskorienterad. Den politik som fördes för att inte reta den oberäknelige Hitler var enligt den brittiske historikern John Guilmour i sin "Sweden, the Swastika and Stalin" (2010) "inte ärorik. Men den var klok."

Efter finska vinterkrigets 1940 slut var hela försvarets inriktning att möta ett tyskt anfall. Här får man de olika alternativen kortfattat redovisade.

En av många belysande detaljer om den brådstörtade upprustningen är hur det till en början bara är befäl som får de nya och eftertraktade kulsprutepistolerna, överlägsna för självförsvar och närstrid. Sverige hade som de flesta andra länder hållit fast orimligt länge vid repetergevär, i vårt fall de vackra och tekniskt förträffliga mausergevären. Man hade så gott om dem att rekryter utrustades med två gevär var, ett för skjutbanan och ett för användning i fält. Där de var omoderna.

Vad är det som gör boken så intressant? Naturligtvis det kvartssekel som vi idag har bakom oss, då det svenska försvaret avskaffades. I samförstånd mellan alla politiska partier. Vilket i grunden förändrade förutsättningarna för den svenska utrikespolitiken. Alliansfriheten, detta heliga begrepp, förutsatte ett starkt svenskt försvar. Som vi inte längre har.

1937, då det fortfarande icke oansenliga försvaret började upprustas, var minnet friskare, det var ju bara tjugo år efter första världskrigets slut. I dag ligger det däremot sjuttio år mellan oss och andra världskrigets slut. Här ligger en del av förklaringen till politikernas obegripligt naiva agerande i försvarsfrågan.

"En svensk tiger" av Sven-Åke Bengtsson är utgiven av en bokklubb, Svenskt militärhistoriskt bibliotek. Den finns dock på många bibliotek. Varje medlem av försvarsutskottet borde få ett exemplar, för att inte säga varje riksdagsledamot.

En självklar invändning är hur signalspaningen inte får den roll den hade i verkligheten. FRA nämns i förbigående. De svenska bragderna i forcering av tyska chiffer spelade i själva verket en lika stor roll som många fartyg och kanoner. Tack vare geniet Arne Beurling och hans kollegor var den svenska ledningen i flera år välunderrättad om tyskarnas förehavanden och kunde avpassa den militära beredskapen därefter. Det finns sakkunnig litteratur i ämnet, till exempel min framlidne vän och studiekamrat Bengt Beckmans böcker.

Sverige har haft fred i tvåhundra år. Det skulle inte ha gått utan det militära försvar som vi har gjort oss av med.

Mer läsning

Annons