Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Spelar ingen roll om ögonen är blå

/

Det vore förmätet att påstå att man förstår Norges traumahantering. Men vi bör försöka. Och vi bör lära av debatten och de självkritiska rapporterna om samhällsinsatserna kring Breivikattentatet.

Annons

Sverige har ingen anledning att förhäva sig, dissekera felsteg i den polisiära insatsen, eller himla med ögonen åt överdriven naiv öppenhet och brist på säkerhetsarrangemang kring statsförvaltningen.

Verdens Gang (VG) krävde på tisdagen statsminister Jens Stoltenbergs avgång. Ett krav som från sidan kan uppfattas som medias vanliga sökande efter syndabockar.

Men VG har säkert sina skäl: "Han har selv sagt at han erkjenner ansvaret for konsekvensene av 22. juli. Stoltenberg har flertall i Stortinget, og dermed makten til å bli sittende. Men han bør ha anstendighet til å gå." Så lyder slutklämmen på ledaren.

Det är naturligtvis också ett resultat av att den gråa trista vardagen hunnit ifatt Norge.

För ett år sedan utropades Jens Stoltenberg till landsfader och beundrades av hela Europa för sitt statsmannamässiga agerande och sitt envisa värnande om den öppna demokratin, trots att den skakats i sina grundvalar. Kritiken i slutrapporten riktas inte heller mot honom eller hans regering. Men statsministern är ytterst ansvarig, även för hur polisen fungerar. Eller inte fungerar.

22 julikommissionens rapport är svidande kritik av såväl myndigheter som enskilda.

Beredskapsplaner för katastrofer fanns, men följdes inte. Rikslarm utfärdades inte i tid, tidiga vittnesuppgifter nonchalerades, beslut om att spärra av regeringskvarteret för biltrafik fanns, men hade aldrig genomförts.

Massor med livsviktiga minuter hade kunnat tjänas in om inte polisen hade begått en mängd misstag vid Utöjainsatsen.

Hur smärtsamt måste inte det vara att ta in för anhöriga? Att vänner, döttrar och söner kunde ha undgått döden om inte om funnits.

Nu ska man inte förvillas att tro att detta är unikt för Norge. Att en katastrofplan finns är ingen garanti för att alla gör vad de ska när katastrofen blir verklighet. Men här har tydligen avståndet mellan planer och genomförande varit anmärkningsvärt stort.

Det är bara att instämma i svenska polisförbundets ordförande Lena Nitz vädjan om att politiker och polis borde fundera över om Sverige har beredskap för liknande terrorattentat.

Komplexiteten i att förena det öppna demokratiska samhället med trygghet måste ständigt vara föremål för debatt och analys. Individens integritet måste vägas mot människornas och rättsstatens säkerhet.

Ingen är betjänt av tunnelseende hos myndigheter när det gäller att identifiera samhällets fiender. En terrorist är en terrorist, oavsett nationalitet eller övertygelse och gud förbjude att det finns trender i vilka som är föremål för säkerhetspolisens spaningsarbete. Eller ännu värre, att enskilda partiers spöken tillåts sväva fritt och till slut bli ett mål vi alla siktar in oss på.

Intelligens sammansatt med total galenskap kan blixtsnabbt åstadkomma total ödeläggelse.

Då spelar det mindre roll om ögonen som stirrar på oss från den tilltalades bås, är bruna eller blå.

Mer läsning

Annons