Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Söderhamn behöver sina mammor nu

Vad ska en mamma säga till en mamma som förlorat sin son?

Annons

Vad ska en mamma säga till en mamma vars son är en misstänkt mördare?

I den bottenlösa sorgen finns ingen tröst. I den oändliga meningslösheten finns ingen förklaring.

Inte kan jag säga att Gud är god eller att Allah är stor.

En 18-årig ung man är i sin mors ögon alltid en liten grabb som inte allt för länge sedan tultade runt i blöjor, sökte tröst när han ramlade av cykeln eller sken av stolthet när han gjorde första fotbollsmålet.

I alla fall ur mitt eget mammaperspektiv.

En 18-årig ung man räknas som myndig. Men har alltid en skyddad zon i modersfamnen: där får han vara liten, rädd och vilsen. Där får han också dryfta kloka vuxna tankar och framtidsdrömmar.

Jag läste en gång att den värsta frågan en förälder som förlorat ett barn kan få är: Hur orkar du leva vidare?

Som om de hade något val.

När en ung människa mördas och en ung människa misstänks vara den som höll i kniven sörjer ett helt samhälle. Därför att konsekvenserna är oöverblickbara. Spontana ljusmanifestationer visar deltagande. Större sammankomster planeras. Människor söker sig samman för att hitta tröst och förklaringar.

Men också en väg ut ur mörkret. För farhågorna flyger runt i samtalen på stan, i sociala medier, i kommentarsfält.

Det talas om kaos i Söderhamn. Om motsättningar. Om att det här är konsekvenserna av ett stort och långvarigt flyktingmottagande. Om hopplösheten till följd av ideliga nedläggningar. Om drogerna.

Vem visar vägen ut ur dysterheten? funderar jag.

När mordoffret är en syrier som anlände i vintras, studerar på Staffangymnasiet och redan hunnit ansluta till lokala fotbollsklubben – och den häktade, misstänkta 17-åringen är infödd hälsing, ligger spekulationerna inte långt borta. Åklagaren medger att främlingsfientlighet kan ligga bakom. Svartsjuka är också ett möjligt motiv.

Ömsom vädjan, ömsom uppmaning: Utredningen är ännu i sin linda. Dra inga förhastade slutsatser.

Polisen lägger pussel.

Så den vämjeliga reflektionen: Fly från barbariets Syrien, för att bli mördad på öppen gata i Söderhamn...

Under tiden får staden samla sig, välja väg för den vardag som åtminstone kommer för alla som inte tillhör de närmaste.

Det finns sätt att minska motsättningar, att skapa meningsfullhet, att motverka det destruktiva hatet.

På Staffangymnasiet "äger" engagerade unga. Jag vet för jag höll i en debatt där inför valet 2014. I idrottsrörelsen och musiklivet finns andra. Jag vet för jag har träffat er.

På helgnätterna vandrar de oförtrutet, föräldrarna i sina nattvandrarvästar. Stadens vakande öga. Kanske kan tjejen få skjuts hem. Kanske kan den överförfriskade grabben få en kopp kaffe. De behöver säkert fler ögon.

Inte kan jag säga till en mamma som förlorat ett barn att jag förstår hennes sorg. Att jag känner hennes förtvivlan. Det faller platt.

Mammatankar som nästan inte orkar tänkas.

Men lokalsamhället måste samla ihop sig och staka ut färdriktningen. Och kanske stilla den där ständiga oron.

Fråga gärna en mamma om råd.

Läs även: "Sorgen är obeskrivligt stor"

Mer läsning

Annons