Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skyldig? Nej, men jag tittade ju bara på

Om man ska tro samtidsrapporteringen skulle vi behöva ett antal nya skolämnen.

Annons

Källkritik verkar vara en bortglömd konst. Men också civilkurage. Det där som gör att du inte går förbi när en tiggare trakasseras, att du protesterar när människor är öppet rasistiska eller att du tar upp mobilen vid en olycka – för att ringa 112, inte för att filma eländet och lägga ut det på Facebook.

Inte för att skolelever skulle utmärka sig som speciellt undflyende medborgare. Mer att det verkar som att det hos flera generationer vuxna uppstått stora luckor i det mest elementära.

Vi kan kalla det uppfostran. Moral.

Den finaste av komplimanger kom efter att jag gjort det självklara som liberal skribent, tagit tydligt och ganska högljutt avstånd från nazister: Tack för att du gett oss vårt civilkurage tillbaka, sa nyhetschefen.

Annars är det lite komplicerat det där. När är rätt tillfälle att sätta ner foten? Det är enklare att ikläda sig den vanligaste rollen – åskådarens. Passera lite snabbt och hoppas att någon annan ingriper. Någonannanismen.

Offer, förövare och åskådare. Byter de någonsin plats? Ser man inte upp så kan man plötsligt räknas till förövarna, trots att man varken höll i repet, riktade sparken eller stämde upp i lynchmobbens slagord.

Det finns inte en aktuellare debatt som Hälsingland museum tar tag i just nu genom att bjuda in Forum för levande historia och dess utställning "Spelar roll". Den vänder sig främst till lärare som ska föra diskussionen vidare ut i skolorna. Men behöver vi inte alla påminnas om vilka katastrofala följder den enskilde och hela samhället har att vänta om vi alla förvandlas till åskådare?

Pedagogen Marcel Rådström gör diverse tankeexperiment med en grupp niondeklassare. De ger kloka och medvetna svar. De skulle säga ifrån till en man om han i en simbassäng började trakassera en kvinna och hävda att hon inte hade i "hans land" att göra. Eller så skulle de trösta kvinnan. Eller både och. Kanske skulle de be om hjälp av badvakterna. Ingen av dem skulle låta händelsen passera. Som åskådare.

Marcel Rådström ger dem ett annat exempel, från 1920-talets Duluth. En kvinna hade gjort en våldtäktsanmälan och pekade ut tre svarta män som jobbade på en cirkus. Männen greps och sattes i förvar, men ingen kunde bevisa att en våldtäkt ägt rum. Då tog medborgargardet, det vill säga lynchmobben, saken i egna händer. Stormade polishuset och hängde männen i lyktstolpar. En åskådare, Carl Hammerberg invandrare från Sverige, grips och fängslas, döms för upplopp.

"Men jag höll inte i repet" försvarade han sig.

Samtidigt fotades avrättningarna som folknöje och bilderna såldes som vykort. Eftersom nyfikna åskådare kommit i tiotusental kanske chansen fanns att de var med på bild.

Så var går gränsen? När är vi bara åskådare – när räknas vi till förövarna? Vad är vårt personliga ansvar?

Parallellerna till vår samtid är kusliga. En lynchmobb drog runt i Stockholm på fredagskvällen, på jakt efter ensamkommande flyktingbarn. Högerextrema och rasistiska skribenter uppmanar människor att trakassera tiggare på gatan. Inte slå dem, inte röra dem, bara omöjliggöra att de kan sitta kvar genom att stå nära och stirra ut dem.

Ensamkommande flyktingbarn som bor på hvb-hem uppmanas att hålla sig inomhus.

– Kasta er inte ut i Hudiksvall som superhjältar nu, avslutar Marcel Rådström.

En viktig uppmaning till förundrade och rättrådiga tonåringar.

Rättssamhället ska hantera brottslingar. Men det fråntar oss inte det personliga ansvaret. Att vistas bland rädda medborgare är som att gå runt med osäkrade granater i fickan.

Civilkuraget hos var och en kan motverka polarisering och stigmatisering. Att dra paralleller mellan historien och samtiden är den viktigaste pedagogiska och politiska uppgiften just nu.

Det spelar roll, även om du bara är en åskådare.

Läs också: Hotet från den trollade verkligheten

Mer läsning

Annons