Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skammens tårar är desamma i dag

/

"Nu har det hänt som inte fick hända - en oskyldig har dött i aids". Om han är oskyldig, vad gör det oss andra till då?

Annons

Orden är karaktären Pauls, från "Torka inga tårar utan handskar". Under tre måndagskvällar har många med mig suttit klistrade framför SVT där Jonas Gardells briljanta serie visats. Inte nog med att serien är ovanligt välgjord, där varenda detalj ha betydelse, den är också ovanligt gripande. Det som berättas där i våra vardagsrum har hänt. Det är berättelsen, baserat på romantriologin med samma namn (från Norstedts) om när hiv kom till Sverige och när unga, friska män, började insjukna, tyna bort och dö. Det är trettio år sedan den första inhemska aidsdiagnosen gjordes i Sverige, men det är först nu Gardell känner att han kan berätta om tragedin.

För några veckor sedan släppte schlagerstjärnan Andreas Lundstedt sin självbiografi "Mitt positiva liv" (Norstedts 2012) som handlar om hans hivsmitta. Lundstedt är den enda nu levande offentliga person i Sverige som är öppen med att han är hivpositiv. Det är en lika sann berättelse, men som utspelar sig runt 30 år senare än Gardells "Torka inga tårar utan handskar". Men brutaliteten är den samma. Skammen och rädslan sliter och drar. Kommer jag att dö, kommer jag att bli en av de som tynar bort, där organ efter organ stängs av, där jag blir en spillra av mitt forna jag, och till slut dör alldeles för tidigt? Under många år levde Lundstedt med vetskapen om sin hivsmitta utan att våga berätta det för någon.

Hiv är inget som hände då. Hiv drabbar inte bara någon annan. Allt fler drabbas av HIV. Minst 120 gävleborgare bär på smittan i dag 2012, men mörkertalet är stort. Och obehandlad hiv-infektion är livshotande. Smittan ökar dessutom i riskgrupperna, det vill säga män som har sex med andra män, injektionsmissbrukare och migranter. Satsningar på hiv-preventation de senaste åren har varit generella. Nog för att vem som helst kan drabbas (55 procent av de rapporterade hiv-fallen 2011 var heterosexuellt smittade). 59 procent av alla som smittats i Sverige idag är homo- och bisexuella män – det vill säga samma grupp där epidemin först fick fäste för 30 år sedan. Det preventiva arbetet behöver bli mer riktat.

Bögpesten, som sjukdomen kallades i media under 1980-talet, är fortfarande kraftigt stigmatiserande. Många av de som smittats känner ett sådant äckel mot sig själva. Som Pontus i "Torka inga tårar.." som ber hans älskade att låta bli att krama om honom, efter att han just fått sin diagnos. Lundstedt berättar om samma upplevelse. Vem kan älska mig, som är så vidrig?

Bara de senaste dagarna har nyheter kommit från Grekland, där grekiska polisen gjort räder mot påstådda sexarbetare, och häktade de som var hiv. Sedan har polisen, följt av den grekiska dagspressen, publicerat namn och bild på kvinnorna. Och i Afrika fortsätter vansinnesidéerna kring hur hiv och aids botas. Senast Gambias president som hävdat att örter räcker för att helt bota hiv.

Det finns inget botemedel. Det finns sedan 1996 bra läkemedel som bromsar hiv-infektionens utveckling. I västvärlden alltså.

Hiv botas inte genom örter, men smittar inte heller genom tårar.

Mer läsning

Annons