Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Satirtecknaren om #mitthakkors – "Teckningen är inte min längre"

/
  • Satirtecknaren Pontus Lundkvist, på bilden, vägrar ta ansvar för andras fritt hopfantiserade tolkningar av Mitt hakkors-karikatyren.

Annons

Efter att Aftonbladet nyligen publicerade serietecknaren Pontus Lundkvist satirbild på temat #mitthakkors, har upprörda reaktioner hörts. Men i de offentliga diskussionerna om publiceringen och om verket har upphovsmannen varit helt frånvarande.

Inget försvar och inga förtydliganden. Bara tystnad och ett konstnärligt verk som skriker.

Läs även: Klart att #mitthakkors ska väcka känslor

Men hur ser Lundkvist själv på Mitt hakkors-karikatyrens genomslag och på verkets funktion?

Pontus Lundkvist har följt den offentliga debatten om #mitthakkors med en känsla av igenkänning. Mönstret är bekant, anser han.

- En auktoritetsperson blåser i trumpeten och fotfolket sluter upp bakom dennes beskrivning. Och ju längre bort från urkällan man kommer, desto knasigare och/eller blodtörstigare blir i regel kommentarerna.

Men om så är fallet, varför har han då inte försökt ställa debatten till rätta? Lundkvist menar en sådan insats knappast skulle ha varit meningsfull.

- Att försöka förklara att trumpetarens bild inte stämmer överens med min hade varit bortkastad tid. Berättelsen är i det läget inte längre min. Den demon de har konstruerat för att ha något att fäkta mot är som bäst "inspirerad av verkliga händelser". Karaktären Tecknaren är hädanefter ett fiktivt exempel, en måltavla i papp.

Vad har då den verklige tecknaren, han som är av kött och blod, att säga om kopplingen till kampanjen "Mitt kors", som går ut på att kristna ska dela bilder där de bär kors runt halsen för att manifestera solidaritet med förföljda kristna?

- Min teckning var inte alls avsedd som en attack mot kristna, men det är alltså en bisak. Teckningen är inte min längre. Alla som vet något om identitetspolitikens idévärld vet att det är den som känner sig kränkt som bestämmer vad som har hänt.

Läs även: På grund av PK-vänstern blir det ingen Lenins barnhörna på årets bokmässa

Men innebär det att konstnären har en skyldighet att så att säga möta upp betraktaren där hon eller han nu råkar befinna sig? Pontus Lundkvist tycks inte anse att så är fallet.

- Jag menar inte att det är ensidigt dåligt att en satirbild eller ett konstverk kan få ett eget liv efter att det har lämnat konstnärens penna, det är kul också. Men du som betraktare kan inte begära att upphovsmannen ska försvara ett budskap som du själv har fantiserat ihop.

Pontus Lundkvist rundar av konversationen. Han förklarar att han inte har något mer att tillägga. Dessutom vill han gå vidare med sin arbetsdag.

En ny satirteckning håller på att skapas.

Alltid retar det någon.

Mer läsning

Annons