Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sanning och konsekvens

/

På Svanbackens asylboende i Hudiksvall brottas just nu ideella föreningar med den mycket konkreta uppgiften: Att hitta 50 par vinterskor till lika många asylsökanden.
Framför tv-kameror slåss Sverigedemokrater för sin politiska överlevnad och har naturligtvis ingen som helst tanke på att leta fram sina gamla Dr Martens-kängor ur garderoben för att skicka till behövande.

Annons

De som på sin flykt hamnat i ett land där isvindar blåser såväl runt fotknölar, som i opinionsundersökningar.

Det är en väldig skillnad, att klara livhanken undan skottsalvor jämfört med hur ett politiskt parti överlever att dess förtroendevalda springer runt på Kungsgatan i Stockholm och kallar kvinnor för "lilla hora" och män för "blatte-lovers".

I det ena fallet är det på riktigt. I det andra handlar det om hur väl spelet spelas, hur många dimråder som kan läggas ut och vem som går segrande ur de interna falangstriderna.

Fortsättning följer.

Expressens avslöjande innehåller skicklig dramaturgi. Filmsekvenserna portioneras ut. Det blir svårare och svårare för Sverigedemokraternas partiledning att värja sig och ens längre komma ihåg vad man sagt i den ena efter den andra intervjun.

Vad är sanning, vad är lögn och vad är förbannad dikt?

Till slut ger de upp. Avsäger sig sina uppdrag eller tar time-out. En efter en vandrar de ut ur maktens boning.

Det hjälpte inte att håret fick växa ut på de rakade skallarna och att Versaces höstkollektion gör sig bättre på fötter som ska springa i riksdagens korridorer – en lång, blöt kväll i glada grabbars lag suddade bort fernissan.

Och fram kom den brutala sanningen.

Sverigedemokraterna fick i den senaste opinionsundersökningen över elva procent. Ett väljarstöd som rimligtvis måste ha svalnat nu.

Det är en outhärdlig tanke att 11 procent av Sveriges befolkning skulle vara rasister och ultranationalister. Att var och varannan människa där ute på gatan, på arbetsplatsen, på lunchhaket på fullt allvar sympatiserar med idén om att det här är deras land, men inte komikern Soran Ismails.

Och begreppet "vardagsrasism", det låter nästan lite oförargligt.

Som om vi alla satt hemma vid köksbordet och var lite rasistiska, så där till husbehov. Funderandes på om det inte är muslimernas fel i alla fall att matpriserna gått upp och varslen står som spön backen.

Vi är ganska många som inte har den livsåskådningen. Precis som att inte alla delade uppfattningen att 1930-talets depression var Europas judiska befolknings kollektiva skuld.

När media försöker dra ner brallorna på SD går det som ett gigantiskt kedjebrev genom rörelsen och kommenterandet sätter igång på alla sajter. Felet den här gången var att argumentation var den samma och genomskådades.

SD-anhängarna vill påvisa andra partiers skandaler och försöka flytta fokus.

Skillnaden är dock milsvid. En Sahlin- eller Juholt-skandal är exempel på avslöjanden där enskilda politiker visat sig omdömeslösa. Och tagit de politiska konsekvenserna.

Ekeroth, Westling och Almqvist har bara avslöjats som de Sverigedemokrater de är: Rasister och sexister.

"Åsiktsfrihet" ekar ropen. Visst. Men då ska de elva procenten veta att de sympatiserar med ett rasistiskt parti.

Att värma fötterna på de asylsökande är enkelt. Att hitta skydd mot de andra isvindarna är betydligt svårare.

Mer läsning

Annons