Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Samma bilder nu som då, historien om flyktingarna som vi nästan glömt


Se bilderna texten handlar om i videoklippet ovan!


Alan blev bara tre år, hans föräldrar hade ömt satt på honom små sneakers innan färden över havet som tog hans liv. Tårarna rullar ned över kinderna. Jag tittar på fler bilder. En mor som kramar sina barn. Ändlösa kolonner med flyktingar. Gamla kvinnor med sorg och trötthet i blicken.

Annons

Bilderna i färg från idag blandas med andra bilder i mitt flöde. Överfulla båtar med människor som bara har det de kan bära. Äldre bilder. Ett barn som har skadats och fått bandage på hela överkroppen. Svartvita bilder. Bilder på en flyktingkatastrof i en annan tid. Bilder som nästan försvunnit ur vårt medvetande.

I dagarna för 71 år sedan fick svenska regeringen frågan från ett land i olycka, frågan var ställd med den nakna nödens utsatthet; kan ni hjälpa?

Det var ett land som nu tvingades inleda sitt tredje krig på fem år. Ett krig som var ett villkor för att få avsluta kriget som höll på att kosta landets självständighet.

En rik del av landet och den nästa största staden försvann för alltid. Över 10 procent av landets totala areal, 30 procent av energikällorna, över 20 procent av skogsreserverna och 20 procent av järnvägarna. Sammanlagt cirka 440 000 människor var flyktingar i sitt eget land. Mer än var tionde invånare. Det var andra gången på fyra år som evakuering fick ske.

Nu skulle människorna i en helt ny landsända tvingas fly det nya kriget. Flyktingarna hade två vägar, söderut i det egna landet där alla andra flyktingar fanns eller västerut. Över älven.

Det tog den svenska regeringen två timmar att bestämma sig. Ja, vi tar emot 100 000 av de nya flyktingarna, om så behövs. Därefter organiserades mottagandet på 24 timmar och den största svenska insatsen för flyktingar i historien var igång.

En som levde i landet som behövde hjälp vid den tiden var en 1,5-åring pojke som höll på att lära sig att gå. Den lilla pojken var min far. Han behövde inte göra den resa som många av hans landsmän tvingades ut på.

Bilderna från då är de samma som bilderna från idag. Den sista bilden är en svensk soldat i Haparanda som håller ett spädbarn i ömma och trygga armar. I säkerhet. På andra sidan vattnet.

Dit nådde aldrig Alans flykt. Den slutade i ett hav som tog hans liv.

Läs även:

Nästan 60 miljoner befinner sig på flykt i världen - så kan du hjälpa

Fotnot: I en tidigare version av text benämndes pojken som Aylan enligt de första uppgifterna. Det är nu korrigerat till Alan som var pojkens kurdiska namn.

Mer läsning