Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Såga av den egna grenen eller andras?

/

Flera kommuner signalerar att det kommer att bli nödvändigt att säga upp personal för att klara ekonomin.

Annons

I Hudiksvall varslas 60 anställda inom lärande- och kulturförvaltningen, och i Bollnäs vill oppositionen dra ner med 84 tjänster under de närmaste tre åren. Bara för att ta ett par exempel från vår egen närhet.

Det verkar som politikernas gamla patentmedicin skattehöjning har kommit till vägs ände, även om landstingspolitikerna i majoritetspartierna S, C och MP oförtrutet och envetet fortsätter på skattehöjarvägen. Som om den aldrig tar slut.

Visserligen är det inte svårt att få allmän acceptans för en skattehöjning om frågan ställs så här: Kan du tänka dig en skattehöjning om det går till skola, vård och omsorg.

Men vem kan garantera att högre skatt alltid leder till bättre vård, skola eller omsorg?

Om det vore så enkelt att högre skatt automatiskt leder till bättre välfärd och fler jobb borde väl den maximala välfärden infinna sig vid 100 procents skatt!

Men så enkelt är det inte.

Skatter är givetvis viktiga för vår gemensamma välfärd. Men skattehöjningar är ingen patentlösning. Snarare handlar det om hur skattepengarna används och om vad som ska bekostas av skattemedel.

Från år 1960 till 1981 rusade skattetrycket från 33 till nästan 48 procent för att toppa på över 52 procent 1990. En bit in på 2000-talet vände kurvan nedåt igen.

De närmaste årtiondena efter 1960 kännetecknades av en fruktansvärd kommunal expansion där kommunen tog över mer och mer. Självklart utvecklades både skola, vård och omsorg.

Men det stannade inte med det.

Kommunerna tog över mer och mer från den ideella sektorn. Kommunen gav generösa bidrag till föreningar och organisationer som kunde låta anställda göra det arbete som ideella krafter gjort tidigare. Kommunerna tog över idrottsanläggningar, spolade isbanor i byarna, drog gatljus i småbyar som aldrig någonsin drömt om att få stadsbelysning.

Det gjordes förmodligen i all välmening, men resultatet blev att många föreningar och organisationer blev beroende av bidrag för lokaler och anställda, och att den gamla hederliga idealiteten började vittra sönder.

Dessutom skapade det en kravmaskin där attityden "det ska kommunen fixa" blev ett mantra som tyvärr lever krav på sina håll också idag. Tänk bara på vilka krav på miljonsatsningar som elitidrottsklubbarna ställer på kommunerna. Som om elitidrott skulle vara en kommunal angelägenhet.

Jag brukar ofta tänka på vad den legendariske socialdemokratiske socialministern Gustav Möller sade: "Varje felaktigt använd skattekrona är en stöld från arbetarklassen".

När han sade det var det totala skattetrycket 11-12 procent!

Visst kan kommunerna säga upp folk. Och ska göra det inom områden som kan rationaliseras eller skötas av andra.

Men den kommun som inte har den allra bästa äldrevård kan inte plocka bort vårdpersonal. Den kommun som inte har den bästa sociala omsorg kan inte rationalisera bort stödpersoner. Och den kommun som inte har de allra bästa skolorna med bästa resultat kan inte minska lärartätheten bland barn och unga.

Om man inte i först har rationaliserat och kanske rent av lagt ned verksamheter som inte kan hänföras till kommunal kärnverksamhet.

I de allra flesta kommuner finns det också besparingar att hämta in i den politiska organisationen. Men det verkar inte politikerna vara så intresserade av.

Vem vill såga av den gren som man själv sitter på?

Mer läsning

Annons