Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

RUNNBERG: Det är politiskt ohederligt att påstå att S närmar sig SD

/
  • Det är inte för att Stefan Löfvens politiska ideal börjat sammanfalla med Jimmie Åkessons som regeringen nu skärper flyktingpolitiken.

Annons

Det är mycket "hö hö" nu. Det är mycket "vad var det vi sa"? I helgen utbrast partiledaren Jimmie Åkesson (SD) att "vi är på väg att vinna".

De som säger "den här politiken har SD stått för hela tiden" har helt rätt. SD har stått för mer stängda gränser varje år sedan de där nassarna grundade SD i slutet på 1980-talet och partiet på sina affischer skrev "Varning till svenska flickor: Undvik oskyddat sex med negrer som bär dödligt AIDS och allra helst - skända inte din ras!"

De år när Sverige tog emot en tiondel så många som nu tog Sverige enligt SD ändå emot för många. Man måste komma ihåg att SD har en helt annan vision för Sverige i vilken mångkultur per definition är något dåligt och att allt som kan leda till förekomsten av sådan innanför gränserna ska minimeras.

Att få det till att S och MP skulle ha börjat närma sig det idealet för utvecklingen i Sverige är djupt politiskt ohederligt mot dem.

I oktober 2014 skrev jag en krönika med rubriken "Jag förväntar mig att S och M stänger gränserna". Det gjorde jag som en följd av väljartappen från S 2010, och M 2014, till SD.

Det är alldeles uppenbart att det i dessa partier innan alliansen bildades fanns en konsensus om att det var de som skulle hålla emot en liberalare migrationspolitik.

Med Reinfeldt och Borg borta, och ett växande SD, var det uppenbart att flera partiers migrationspolitik skulle förändras. Och frågan hade för länge en alltför binär dimension.

Endera slöt man upp bakom MP:s migrationsöverenskommelse med alliansen eller så "närmade man sig SD". Politikområdet var förlamat, det medger nu till och med debattörer som Göran Greider (S), som förr inte var sen att smeta SD på alla nya förslag.

Det var KD som bröt isen redan i december 2014, med bland annat idéer om skärpta försörjningskrav, skattebefrielser, införandet av treåriga uppehållstillstånd och ett "snabbspår" för avvisningar till Balkan.

Sedan dess har mycket hänt i den praktiska verkligheten. EU:s yttre gräns, förutsättningen för den fria rörligheten inom Schengenavtalet, och Dublinförordningen som stipulerar att asylrätten hanteras i det första land den asylsökande kommer till, löstes upp.

Efter sommaren växte flyktingströmmarna kraftigt. Dalarnas minister Peter Hultqvist (S) konstaterar att Sverige hamnade på en mottagandenivå som varje vecka ledde till att 100 nya skolklasser skulle behöva ordnas fram, och försvarade förra veckans ordentliga skärpning av migrationspolitiken med att annars "hotas samhällsordningen".

Hur krisen hanteras följs löpande av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Den som läser hur det stod till i Sverige under vecka 48 ser att Hultqvist har fog för sin bild.

Det handlar inte bara om sängplatser, sådana kan antagligen fortfarande ordnas fram (minns S blockering av Brunnsvik!) utan graden av belastning på andra samhällsfunktioner. MSB beskriver en akut kris för skolan, socialtjänsten och vården.

Centrala svenska samhällssystem hinner inte med och statsministern slår fast att de behöver "andrum". M går längre och talar om "paus" och "tillfälligt stopp".

Det går, till nöds, att förstå detta, även om det är ett perspektiv som utgår från vad Sverige anser är bäst för våra kortsiktiga mottagningssystem, inte långsiktigt bäst för dem som flyr från krig, terror och nöd.

Så OK, skapa ett andrum, låt systemen komma ifatt, men stanna inte där. Flaskhalsarna måste bort och mottagningssystemen byggas ut.

Ett sätt att hantera detta är naturligtvis att mycket snabbare än i dag avvisa dem som inte har några asylskäl, som nu upptar resurser från flyktingar utanför Sverige som faktiskt har sådana.

För stor migration som en följd av internationella kriser kommer att vara något vi får räkna med under lång tid framöver. Antalet klimatflyktingar kommer att öka.

Levnadsstandarden höjs i utvecklingsländer vilket gör att stora befolkningsgrupper kan finansiera sin utvandring i den grundläggande drivkraften att skapa en bättre tillvaro för sig och sina nära.

Det är troligt att dagens debatt bara är en viskning i jämförelse med den som kommer att följa när dagens krigsflyktingar ska bygga sig en framtid i Sverige - som redan innan krisen kämpade med en underpresterande undervisningssektor, den längsta tiden till första jobbet för flyktingar av alla OECD-länder som en följd av höga ingångslöner och en trögrörlig arbetsmarknad utan enkla servicejobb, och en sönderreglerad bostadsmarknad som skapat en brist på 100000-tals bostäder.

Jag har mycket svårt att se att en i grunden nostalgisk socialdemokrati med det homogena folkhemmet som karta i ett nytt och mångkulturellt landskap, i kombination med ett miljöparti som är jobb- och tillväxtfientligt, ska ha svaren på de enorma utmaningar som Sverige på längre sikt står inför.

Nu är i stället tid för liberalism.

Mer läsning

Annons