Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Romson och Fridolins besked liknar mest en inbjudan till samtalsterapi

/

Annons

Det tog 40 timmar från det första interna avgångskravet till att Gustav Fridolin och Åsa Romson, under en hastigt sammankallad presskonferens på måndagsförmiddagen, meddelade att de gärna fortsätter att leda Miljöpartiet, men ställer sina platser till förfogande inför partikongressen om tre veckor.

Allt annat hade varit orimligt. Frågan är snarare varför de inte tar konsekvensen fullt ut, avgår och låter valberedningen hitta nya kandidater till språkrörsposterna. Som det ser ut nu liknar beskedet mer ett erbjudande om samtalsterapi för partiorganisationen.

MP är en produkt av det individualistiska, anti-auktoritära och sekulära Sverige. Många miljöpartister skulle känna sig politiskt obekväma i mer konservativt orienterade europeiska länder, och naturligtvis än mer i patriarkala kulturer i Mellanöstern. Samtidigt har MP blivit det parti som allra tydligast stått upp för Sverige som ett mångkulturellt samhälle. Vad som den senaste veckan blivit uppenbart är att partiet i sin strävan att vara inkluderande, och kanske av rädsla för att bli anklagade för islamofobi, kommit att blunda för förekomsten av värderingar som borde vara partiet främmande.

MP-kongressen i mitten av maj blir avgörande för de grönas försök att återupprätta förtroendet för partiet. Det kommer till stor del att handla om att bevisa för omgivningen att MP inte kompromissar med grundläggande demokratiska och feministiska värderingar.

De flesta som lägger sin röst på de gröna gör det dock för miljöfrågorna. Därför är partiets förmåga att överleva nästa val också beroende av att man klarar av att visa upp tydliga resultat på miljö- och klimatområdet. Och att Åsa Romson fick representera Sverige vid klimattoppmötet i Paris lär inte vara tillräckligt.

Peter Eriksson och Maria Wetterstrand förvandlade MP till ett seriöst och respekterat parti. Tanken var att Fridolin och Romson skulle kröna förändringen. Visst fick man ministerposterna, men kastade samtidigt partiet 15 år tillbaka i tiden.

Frågan, som miljöpartiets medlemmar måste ställa sig, är om det överhuvudtaget går att återupprätta förtroendet så länge Fridolin och Romson är språkrör.

Mer läsning

Annons