Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Politik är det nya svarta

/

Den tjattrande klassen träffas för en veckas sommarfestival.

Annons

Vi tältar inte, det är inte haschdimman som skingras utanför muren när morgonbrisen drar in. Få startar dagen med ljummen öl i plastglas.

Men annars är inte politikerveckan i Almedalen helt olik valfri rockfestival.

Framför allt har det blivit trendigt att skriva om politik. Och att prata politik. Statsvetarna är våra nya fixstjärnor (nota bene, inte partiledarna).

De kan glida runt mellan mingelpartyn och direktsända debatthörnor och formulera en analys snabbare än vad Jimmie Åkesson hinner säga "Sverigevänner".

Det är också därför gamla rockjournalister med någorlunda självbevarelsedrift lämnat nöjesjournalistiken för mer samhällstillvänt skrivande.

Politik är det nya svarta.

One liners på twitter upphöjs till höjden av djupsinnighet. Alla med någon form av välvässade armbågar har en blogg, en podd eller finast av allt, en kolumn i hyggligt stor publikation. Andra kan bara hoppas att någon med inflytande inte tappar bort deras omsorgsfullt utformade visitkort. Lätt hänt fram på småtimmarna på Donners brunn.

Nåja, det kan raljeras om Almedalen. Om kotterierna, klustren, om fåfängans marknad, om den eviga strävan efter berömmelse och betydelse. Men det är fullständigt frivilligt att gå på DJ battle och se ministrar skämma ut sig. Sålunda är det frivilligt att delta också.

Dock pratas det väldigt mycket politik under politikerveckan. Sakpolitik.

Intresseorganisationer och företag överträffar varann i att hitta intresseväckande programpunkter, sakkunniga föredragare och profilerade panelister. Största problemet är egentligen att se skogen för alla träd. Men lyckas man, kan både insikter och utblickar erhållas. Jämte mingelsnittar, helt gratis.

Tjatter låter vanvördigt. Men en chat är ett samtal och det finns förmodligen inget mer demokratibefrämjande. Oavsett om det förs i en lång åsiktskorridor eller i en svårforcerad kullerstensgränd. Tystnadskulturen göre sig icke besvär.

För även om våra partiledare har svårt att nå kultstatus, i alla fall inte förrän de avgått, så är talen ett måste.

Förra årets supervalshysteri renderade lite olika varianter av valfläsk. Sveriges egen Rosa Luxemburg satte tonen. Men nu är Schyman-hotet avvärjt för den här mandatperioden varför inga utfall mot vita heterosexuella män från Åsa Romson (MP) är att vänta. Jan Björklund (FP) behöver inte snacka om "feminism utan socialism" utan kan lugnt ägna sig åt Nato, kärnkraft eller Putin om han vill.

Ett valfritt år vågar jag kanske inte utropa ännu. DÖ svävar fortfarande över oss även om de värsta hoten undanröjdes genom budgetomröstningen i riksdagen. Anna Kinberg Batra (M) vill i alla fall undvika nyval så att hon hinner bli riktigt fit for fight. Detta inträffar i juni 2018. Premiären i Almedalen 2015 får bli en övning i att släppa manus en smula.

Ännu en nykomling är Ebba Busch Thor (KD), som förmodligen inte aspirerar på sin föregångares roll i Alliansen – humoristens. Att luta åt höger är väl aldrig roligt?

Jonas Sjöstedt (V) gör som alltid, slungar sina pikar åt alla håll, med talaräran i behåll. Annie Lööf (C) kan le ännu bredare åt soliga opinionssiffror och slå ett slag för småföretagarna (?) och Jimmie Åkesson (SD) skulle i princip kunna gråta sig igenom hela talartiden och gå av scenen med 28 procent av väljarstödet i kvällens opinionsmätning.

Käbbel eller tjatter undviker Stefan Löfven (S) helst. Frågan är om han inte skulle vilja undvika hela Almedalen i år.

Mer läsning

Annons