Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Politik är att kompromissa

/

Det är aldrig enkelt att gå från diktatur till demokrati. När diktatorn väl är störtad – vilket sannerligen inte är någon småsak – ska ett parlament bildas och en författning antas. Detta i ett läge när landet är i kaos och ingen har erfarenhet av att ordna allmänna val, skriva partiprogram eller hålla valkampanjer.

Annons

Med det i bakhuvudet kan man konstatera att det har gått skapligt för många av länderna som frigjorde sig under den arabiska våren.

I helgen var det val i Libyen och enligt flera valobservatörer – bland annat från EU – gick det över förväntan. Valdeltagandet var 60 procent, vilket är klart godkänt för en ny demokrati, och det enda molnet på himlen – som fylldes av fyrverkerier över huvudstaden Tripoli och Benghazi i öster – fanns i östra Libyen. Där satte några mindre grupper eld på valsedlar och sköt mot vallokaler, eventuellt som en protest mot att många i öst anser att regionen får för lite makt i framtiden, medan Tripoli får för mycket.

Det kan mycket väl vara sant, men om så är fallet kan det rättas till. Jämför med Sverige där riksdagsledamöterna inte bara representerar sitt parti, utan även sitt län, så inser man att det inte är helt enkelt att få till en rättvis mandatfördelning.

I skrivande stund verkar den liberala Nationella styrkealliansen ta hem segern. Det är en koalition ledd av den förre premiärministern Mahmud Jibril, vars politik i grunden sägs vara islamistisk, men som i mångt och mycket står för liberala värderingar när det kommer till pressfrihet och andra mänskliga rättigheter. Uttalat islamistiska partier, som tog hem valsegrarna i Tunisien och Egypten, ser inte ut att nå några stora framgångar.

Att valet gick bra betyder dock inte att någonting är klart. Det 200 ledamöter starka parlamentet ska utse en premiärminister, som i sin tur ska föreslå en regering, där varje minister måste ha stöd av minst två tredjedelar i parlamentet. Eftersom många kandidater saknar partitillhörighet – så kallade oberoende – kommer det troligtvis att bli en hel del kohandel.

Om allt går som det ska, och det demokratiska systemet i Libyen utvecklas, är det dock bara de första samtalen och kompromisserna ledamöterna emellan. För näst att folket har fått säga sitt – och att olämpliga politiker kan få avgå med buller och bång – är den största skillnaden mellan en demokrati och en diktatur att ingen kan peka med hela handen.

Politik i en demokrati är att kompromissa.

Mer läsning

Annons