Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Polisvåld och sexuell tortyr mot rösträttens aktivister

/
  • Polismakt. Emily Pankhurst tvingas bort av polis när hon kampanjar för rösträtt utanför Buckingham Palace i London.

Rösträttskvinnor är bland det hetaste som finns just nu. Se där en mening som skrivs alldeles för sällan.

Annons

Denna helg har den brittiska storfilmen Suffragette svensk premiär. För bara några veckor sedan tog Fröken Frimans krig Sverige med storm när den i säsong 2 tog upp rösträtten.

Rösträttskvinnors vanliga metoder används än i dag i fredlig opinionsbildning: Namninsamlingar, insändare, artiklar, småskrifter, flygblad, talarkvällar, torgmöten, demonstrationer, lobbyverksamhet gentemot beslutsfattare. I Sverige såg hela rösträttsarbetet ut så.

Olagliga kampanjmetoder var mycket sällsynta. Storbritannien är ett undantag. Där fanns aktivistorganisationen WSPU.

Olagligheterna var bara en liten del av rösträttskampen, om än väldigt synlig och uppmärksammad. Huvudsyftet var att väcka uppmärksamhet. Samtiden uppfattade WSPU som oerhört våldsamma.

Det handlade mest om att krossa fönster, kasta sten, störa motståndarnas möten genom att skrika högt, ibland även spränga eller tända eld på tomma hus. En suffragett skar sönder en nakentavla på ett museum.

De greps, misshandlades och dömdes till fängelse. Ledaren Emmeline Pankhurst, som själv satt i fängelse tio gånger, hade en strikt åldersregel: Ingen kvinna under 21 fick göra något olagligt och riskera fängelse. Ett krossat fönster kunde ge sex månader.

Väl där tog de till den enda protestmetod de hade kvar: hungerstrejk. Det skadade förstås ingen annan än dem själva. Men i samtida kvinnomotståndares ögon blev den hungerstrejkande internen sinnebilden för den farliga, ja, militanta feministen.

Att skapa rösträttsmartyrer hade varit dålig PR för regeringen. Så myndigheterna svarade med tvångsmatning. Den genomfördes mycket hårdhänt och kunde ge skador för livet. Poliser och fängelsevakter var ofta brutala mot suffragetter. Flera av metoderna hade drag av våldtäkt. Tvångs-"matningen" kunde även utföras i andra kroppsöppningar än munnen.

Här kan du ladda ned en forskarartikel på engelska om hur suffragetterna behandlades i fängelse.

Polisvåldet mot suffragetterna förfärade många. Det fick fler kvinnor att engagera sig och gav de redan aktiva ökad motivation.

1913 dog suffragetten Emily Davison på en galoppbana när hon sprang ut framför en häst som tillhörde kungen. Det uppfattades, sannolikt felaktigt, som ett självmord och väckte mångas avsky. I själva verket tycks hon ha försökt sätta fast en vimpel på hästens träns.

Suffragetterna ägnade sig åt skadegörelse, men aldrig våld mot människor. De försökte inte försvara sig mot våldet från poliser eller fängelsevakter. Däremot bröt de mot samtidens bild av hur en kvinna skulle uppföra sig.

Det är därför även svenska rösträttskämpar uppfattades som så hemska av etablissemanget. De gjorde saker som inte förväntades av den tidens kvinnor.

Ränna runt på stan, stå och gapa på torget, skandera slagord, hytta med demonstrationsskyltar eller paraplyer – det var ju ett förskräckligt uppförande, hette det. Så skulle väl inte kvinnor bete sig. Nej, stadens torg var alls inte deras plats.

Därför beskylldes de ofta för att vara samhällsomstörtande och stå för moraliskt förfall. I själva verket gjorde den grova retoriken svenska rösträttskvinnor extremt måna om sitt uppförande.

De var mycket noga med att visa sig som ansvarstagande, upplysta, sedesamma, lojala mot samhället. Att de även var så noga med kläderna var ett sätt att försöka värja sig mot beskrivningen som häxor.

När första världskriget bröt ut i Storbritannien släpptes alla rösträttskvinnor ur fängelse. Pankhurst avblåste aktivismen under krigsåren.

Arbetarklassen hade ännu inte rösträtt. Ändå tvingades den ut i kriget, som dödade nästan en miljon britter. Efter kriget infördes allmän rösträtt. Även kvinnor fick rösträtt, men med inskränkningar. Regeringen vågade absolut inte låta en majoritet av de röstande vara kvinnor.

Därför blev kvinnors rösträttsålder 30 år. För män var den 21. Det skulle dröja till 1928 innan Storbritanniens vallagar slutade göra skillnad på kön.

Mer läsning

Annons