Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pengarna i poolen

/

Badhuset i Hudiksvall är en riktig följetong som pågått i flera decennier. Diskussionen har som bekant varit en stridsfråga under flera val. Till slut blev det en renovering av det vackra 50-talsbadhuset som åtminstone tills vidare ska tillgodose badbehovet i Hudik, tillsammans med simhallarna i Iggesund och Delsbo.

Annons

Tolv miljoner kronor senare stod det nyrenoverade badhuset klart för ungefär ett år sedan. Bassängen blev dock orörd, trots att det på många sätt var den som var problemet. I stället fick Hudiksvallsborna ett spa. Jag är den första att instämma i att det är trevligt att få koppla av mellan varven. Men jag har svårt att se att just spa-verksamhet är en kommunal angelägenhet.

Tolv miljoner kronor är, i badhusbyggartider, dock en nätt summa. I alla fall om man jämför med andra kommuner som slagit på stort och inte nöjt sig med ett spa. De har satsat på stora äventyrsbad med hopp om att turisterna skulle strömma in till just deras badtempel. 424 miljoner kronor hamnade slutnotan på för Sundsvalls Himlabadet till exempel. Det var mer än dubbelt så mycket som budgeterat, något som bland annat ledde till att Konkurrensverket kritiserade projektet ur upphandlingsperspektiv.

Och då har jag inte ens kommit in på driftskostnader. Driftkalkylerna redovisas dessutom ofta som nettokostnader, det vill säga de summor kommunen kan förväntas betala för att täcka den del av driften som inte betalas av biljettintäkter. Med tanke på riskerna för överetablering av badhus kan redan höga driftskostnader i framtiden visa sig bli betydligt högre till följd av att det inte kommer så mycket folk som man hade hoppats.

Men så ser det alltså inte ut i Hudiksvall. I somras presenterade Trygg-Hansa en undersökning där 92 procent av föräldrarna i Gävleborg uppger att deras barn kan simma, vilket är en av de högsta siffrorna i landet. Det är naturligtvis något att vara stolt över, och något att slå vakt om. Häromdagen skrev min kollega Susanne Nyström här på ledarsidan om att skolan behöver ta större ansvar för simundervisningen. Hon har naturligtvis rätt, även om föräldrarna förstås både har ett stort ansvar och intresse i att telingarna klarar sig i vattnet. Kommunen då, vad spelar de för roll?

Många av landets simhallar byggdes under samma period som Hudiksvalls. Enligt Svenska Simförbundet ska runt hälften av de drygt 400 simanläggningar som finns i Sverigefylla 50 år de närmaste 15 åren. Det är ungefär så länge som en simhall överlever allt slitage, sedan behöver den renoveras, eller ersättas.

Så gott som hela Hälsingland är vattennära, antingen genom vackra sjöar eller genom havet. Och visst, sommaren är kort, och i år har den nästan regnat bort, men det är ändå fullt badbart. För den som behöver lära sig att simma spelar alltså inte sommarstängda simhallar någon roll. Men under resten av året fyller ändamålsenliga simhallar med utrymme för undervisnings- och motionssimning ett viktigt behov. Simbassänger där det kan bedrivas simundervisning. Här är kommunerna en viktig aktör.

Livsprognosen på det nygamla badhuset i Hudiksvall är runt 10 år, så diskussionen om och hur Hudiks simsug ska stillas är knappast över. Vart en ny simhall än kommer att ligga finns det en viktig sak att komma ihåg. För att få vattenvana, lära sig att dyka och för att träna simning är det bassängerna som spelar roll, inte de avancerade duscharna, vattenkanorna eller bubbelpoolerna.

Mer läsning

Annons