Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Påve Franciskus är hellre med handikappade barn än i palats

/
  • Påve Franciskus hälsar på ett rullstolsburet barn i Havanna på Kuba. På kort tid har han förändrat bilden av hurdan en påve ska vara.

För andra gången i historien kommer en romersk påve till Sverige. Och det här är inte vilken påve som helst. Franciskus har redan byggt upp en stor popularitet långt utanför katolikernas krets.

Annons

Påven ska besöka det stora Luthermötet i Lund i slutet av oktober. Han är väl knappast särskilt intresserad av just Luther. Däremot har han ett mycket aktivt intresse av dialog med andra samfund, och även med andra religioner.

Vem är då Franciskus? Till skillnad från sin företrädare Benedictus XVI, en tänkare och teolog, skriver inte Franciskus tjocka lärda böcker. Visserligen har han givit ut ett par korta skrifter sedan han tillträdde, senast en om vårt gemensamma ansvar för miljön. Men han har inte ord som sitt viktigaste arbetsredskap.

Franciskus är en lysande kommunikatör. Men han kommunicerar i handling. Och det går fram, långt över språk- och religionsgränser.

Många makthavare låter sig gärna fotograferas när de pussar barn – tänk bara på Stalin. Men Franciskus sätt att närma sig vanliga människor befinner sig på en helt egen nivå.

Livvakterna får ständigt kämpa med Franciskus infall. Han stoppar bilkorteger för att han vill gå ut och krama en funktionshindrad han ser längs vägen. Han brukar bjuda med handikappade barn i den lilla öppna påvebilen.

Han låter ett lokalt barnsjukhus göra sjuktransporter på hans egen helikopterplatta. Från sin privata telefon ringer han upp människor som skrivit brev till honom. Han gör ständiga överraskningsbesök på sjukhem för äldre.

Mitt under en mycket högtidlig gudstjänst vek påven plötsligt av från processionen och slank in i biktbåset, för han ville bikta sina synder innan han fortsatte gudstjänsten. En vanlig påve hade kanske hållit en predikan eller skrivit en bok om att katoliker behöver bikta sig. Franciskus förmedlar detta i handling i stället.

Framför allt har han väckt uppmärksamhet för sitt sätt att avfärda protokoll och ståt kring sin person. Han vägrade flytta in i det lyxiga Vatikanpalatset. I stället bor han på ett enkelt gästhem där andra boende ständigt kommer och går. På så sätt undkommer han också vakthundar i byråkratin, som skulle kunna vilja bestämma vem som får träffa honom och inte.

De som vill att påven ska vara mycket upphöjd brukar också vilja att mycket makt samlas hos honom. Franciskus tycker tvärt om. Han trycker ut mycket beslutsfattande till regional och lokal nivå i stället. Så löste han senast den känsliga diskussionen om katolska kyrkan ska kunna godta skilsmässor i undantagsfall: Det får varje biskop lokalt avgöra om det alls ska gå och i så fall under vilka förutsättningar.

Det här är ingen liberal påve. Franciskus framför samma åsikter som tidigare påvar. Skillnaden är att han visar upp en tydligt annorlunda attityd.

Han har väckt oerhörd irritation bland dem som tycker att prål och tjusighet är nödvändigt för en påve. Sådana grupperingar finns, inte minst bland kyrkliga makthavare i Rom.

Men det katolska fotfolket, de är nöjda. Och hans dragningskraft sträcker sig även till personer som tidigare aldrig gillat katoliker.

Mer läsning

Annons