Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Partiledarbyte är ingen patentlösning

/

Det är tämligen lugnt i den politiska debatten. Inga stora ideologiska skillnader – i varje fall inte mellan alliansen, Socialdemokraterna och miljöpartiet.

Annons

Inga klara besked. I stället hänvisar partierna allt oftare till utredningar och kommande förslag till hösten.

Opinionsläget är tämligen stabilt sedan S-ledaren Stefan Löfven snabbt sopat igen spåren efter Håkan Juholts många uppmärksammade klavertramp, och stabiliserat partiet runt 35 procent i väljaropinionen.

För Socialdemokraternas del har partiledarbytet verkligen inneburit ett lyft. Något annat hade knappast varit möjligt i det fria fall som partiet befann sig i.

Men att byta partiledare är ingen patentlösning. Det visar inte minst partiledarbytet i Centerpartiet och Vänsterpartiet. Dessa byten har inte givit någon utdelning. Åtminstone inte ännu.

I DN/Ipsos väljarbarometer, som publicerades igår, minskar både C och V. C får bara 4,7 procent och V 4,8. Med andra ord balanserar numera de båda partierna på den slaka fyraprocentlinan.

Man ska inte dra några stora slutsatser av en opinionsundersökning där minskningen ligger inom den så kallade felmarginalen. Problemet är bara att DN/Ipsos resultat bekräftar andra undersökningar. Partiledarbytena har inte inneburit något lyft.

Entusiasmen var stor – i synnerhet bland de unga centerpartisterna – när Annie Lööf lyftes fram på en våg av orealistiska förhoppningar och framgångsdrömmar.

Men framgångarna lyser med sin frånvaro. I stället verkar Centern ha etablerat sig som ett av de mindre partierna. Och Annie Lööf upplevs av många som en pratmakare. Visserligen kunnig och påläst, men utan den livserfarenhet och tyngd som kommer med åren.

Hon är tyvärr inte den enda politiker som låter orden välla fram som väldiga pratbubblor.

Något som blir särskilt påtagligt i mötet med människor som förlorat sina jobb.

Många vänsterpartister trodde att Jonas Sjöstedt skulle lyfta V till Gudrun Schymans opinionsnivåer igen. Men efter en tillfällig uppgång direkt efter partiledarbytet harvar nu partiet i närheten av fyraprocentspärren. Han har inte blivit den väljarmagnet som skulle locka tillbaka alla vänsterväljare som flydde när den gamle kommunisten Lars Ohly tog över.

Men uppgången låter vänta på sig. Kanske på grund av att många som flydde från S under Juholtepoken har hittat tillbaka till sitt gamla parti igen. Men kanske också för att det inte finns så många fler som delar Vänsterpartiets politik och uppfattningar.

Nu kan visserligen både Annie Lööf och Jonas Sjöstedt trösta sig med att tänka tillbaka på den gamle KD-nestorn Alf Svensson. Han blev partiledare 1973 och först 1991 tog sig KD över fyraprocentspärren. Valet därefter höll partiet på att trilla ur, men vid valet 1998 toppade Alf Svensson med 11,8 procent. Efter 25 år som partiledare!

I det perspektivet borde både Lööf och Sjöstedt ha tiden för sig. Men det är andra tider nu. Tålamodet är betydligt kortare både hos allmänhet och partiledningar. Till och med de gamla stabila Socialdemokraterna har mönstrat tre partiledare på ett år.

Till skillnad från C och V valde KD att behålla sin gamla partiledare. I DN/Ipsos väljarbarometer ligger KD under fyraprocentspärren. Det hade partiet sannolikt gjort också med utmanaren Mats Odell vid rodret.

Att byta partiledare är ingen quick fix. Det krävs mer. Frågor som engagerar, en bra organisation och för all del också tajming, det vill säga att tiden är rätt.

Så var det när Stefan Löfven tog över S, och så var det när Fredrik Reinfeldt tog över de nya Moderaterna.

De kom in i matchen i rätt tid. Och supportrarna strömmade till. Frågan är när Lööf och Sjöstedt kommer in i matchen.

Mer läsning

Annons