Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Paradoxal seger

/

Anders Behring Breivik var inte psykotisk när han massmördade på Utöya eller när han sprängde regeringskvarteret i Oslo.
Det visar den nya rättspsykiatriska undersökning som presenterades i digra rapporter på tisdagen.
Paradoxalt nog är det en seger för Breivik själv, men också för de överlevande och de anhöriga till offren.

Annons

Det kan till och med ses som en seger för det norska samhället som nu får tid ända fram till den 22 juni, när domen ska fällas, att ägna sig åt analys och rannsakan: hur kunde vårt lyckliga, glada och älskade land forma en Anders Behring Breivik med en sådan grandios självuppfattning och bisarr självbild?

Han kommer alltså inte att dömas till rättspsykiatrisk slutenvård med hänvisning till att han inte kunnat ansvara för sina handlingar. Rätten har nu att ta ställning till mängder av bevis, förhör och vittnesmål under den tio veckor långa rättegången. De båda rättspsykiatriska undersökningarna kommer naturligtvis också att vägas in.

Eftersom tusentals människor är berörda ska rättegången länkas från Oslo tingsrätt till 17 tingsrätter runt om i landet. 700 journalister ska bevaka och rapportera.

Ett öppet samhälle som ska ta itu med ett nationellt trauma kräver denna gigantiska och kostsamma rättsapparat.

Statsminister Jens Stoltenberg agerade omedelbart de där världsomskakande dagarna kring 22 juli 2011. Och satte på sitt vis ribban för hur Norge skulle hantera en outsäglig sorg.

Som den statsman han är, förstod han förmodligen vilket trauma det innebar för hela nationen.

Vi har sett flera skakande intervjuer med överlevande. Deltagit i deras mardrömmar och stapplande försök tillbaka till något slags normalt liv. Det handlar om unga människor vars framtid låg där som en hel karta med vägval och som på någon sekund sköts sönder till en perforerad pricktavla.

Böcker har skrivits, i terapisyfte men också för att försöka få omvärlden att förstå.

Rättegångens huvudsyfte blir inte att belägga Anders Behring Breviks skuld. Han har redan erkänt.

Utan snarare försöka finna ut hur en människa kan planera sådana fasanfulla dåd, genomföra dem med minutiös noggrannhet, åstadkomma en sådan enorm ödeläggelse, på egen hand.

Varför reagerade ingen i hans omgivning?

Innan vi visste var det flera som trodde att terrordådet i Norge var ett verk av extrema islamister. Har såväl säkerhetspolis som den breda allmänheten blivit så enögd att det bara går att sätta likhetstecken mellan muslim, mörkhyad och extremism?

En värld blir enklare att förstå om de onda och goda går att skilja från varann, via fördomar och förutfattade meningar.

Breivik har själv beskrivit sig som "det största monstret sedan Quisling".

Hans advokat, Geir Lippestad har varnat för att vi ska se på hans klient som något annat än en människa. Och det går nog inte att uttrycka på ett enklare sätt, hur smärtsamt det än är för den norska folksjälen.

Endast så kan den här rättegången lära Norge någonting om dess historia och samtid. Och i det här avseendet är Norges sak vår.

Så identiska och sammanflätade är våra liv och vår tid.

Mer läsning

Annons