Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Palme kan nöjd och stolt blicka ned från sin himmel

/
  • Trettio år efter mordet är det omöjligt att påstå att Palmes i särklass viktigaste politiska bidrag till den svenska debatten dog med honom. Att landets på Palmes tid stora konservativa partier – M och C – har tilltagit en generös flyktingpolitik i sitt ideologiska fundament är ju en formidabel postum seger.

Annons

I denna stund, för trettio år sedan, har Sveriges statsminister Olof Palme mindre än ett dygn kvar att leva.

En spridd uppfattning är att den svenska modellen dog med honom.

Jaså?

1969 var det svenska välfärdsbygget färdigt enligt dåvarande finansminister Gunnar Sträng. Vad som återstod var bara lite "finputsning i kanterna". 1969 var också året då Olof Palme tog över partiordförandeskap och statsministerskap efter Tage Erlander.

Men Palme var ingen förvaltare. Politik är ju att vilja något.

Vad?

Om nu det socialdemokratiska välfärdsbygget var slutfört på hemmaplan så är ju den logiska fortsättningen att exportera det. Med ett äkta känt patos för förtryckta och fattiga folk var det självklart för Palme att kliva upp ur den svenska ankdammen och ta Sverige ut på den globala scenen.

Detta blev med Palme den svenska arbetarrörelsens nya projekt. För det var något helt nytt.

Erlanders ambitioner inskränkte sig till Sverige. Den svenska socialdemokratins välfärdsbygge skulle snarast skyddas från skadligt utländskt inflytande. Palme förändrade detta synsätt.

Om avsikten dittills var att svenskarna skulle vara stolta över det socialdemokratiska välfärdsbygget så skulle svenskarna nu vara stolta över att ha en socialdemokratisk statsminister som förde kampen för rättvisa i världen.

Alla världens länder var dock, till många svenskars förvåning, inte fullt ut imponerade av den svenska modellen. Så om inte Sverige fick komma ut i världen, fick världen komma till Sverige. Med Palme startade Sveriges mångkulturella välfärdsprojekt.

Som ett av de allra rikaste länderna i världen blev det nu självklart att det socialdemokratiska Sverige inte bara skulle stödja befrielserörelser och ge ett generöst bistånd, utan också välkomna hit människor på flykt. "Det starka samhället" – socialdemokratins dåvarande ledord – hade styrka nog att dela med sig.

Trettio år efter mordet är det omöjligt att påstå att Palmes i särklass viktigaste politiska bidrag till den svenska debatten dog med honom. Att landets på Palmes tid stora konservativa partier – M och C – har tilltagit en generös flyktingpolitik i sitt ideologiska fundament är ju en formidabel postum seger.

Gösta Bohmans parti manar svenskarna att öppna sina hjärtan. Thorbjörn Fälldins parti vill i det närmaste ha helt fri invandring.

Det officiella Sverige garanterar med lagar och ämbetsanda mångkultur och antidiskriminering.

LÄS MER: Höger och höger kan betyda helt olika saker

Antirasismen och solidariteten gentemot människor som har det sämre än oss svenskar i gemen – oavsett om dessa sämre ställda människor har en annan nationell härkomst – har också en djup penetration i den svenska folksjälen.

Genomsnittssvensken skänker stora summor till biståndsorganisationer och till tiggande människor framför våra ögon. Vi lägger fritid på att ideellt välkomna och hjälpa flyktingar. All denna humanitära gärning kan sammantaget beskrivas som en ny folkrörelse.

Svenskar yngre än 40 år kan knappast relatera personligen till Palmes politik. Ändå är det som om alla generationer lyssnat till Palmes brinnande internationella maning – och följt den.

Men förstås inte samtliga. Det rasistiska hatet finns parallellt med solidaritetsengagemanget.

Detta hat har säkert växt sedan Palmes tid – men fanns ju i hög grad även då. Inte minst fick Palme själv känna på det. Huvudskillnaden mellan Sverige för trettio år sedan och Sverige i dag är att teknikutvecklingen möjliggjort för rasism, hat och hot att organisera sig.

Det senaste halvårets politiska utveckling skulle Palme kanske inte varit helt tillfreds med. Man kan gissa att Palme i stället för att stänga Sveriges gränser uppmanat svenskarna till mer tålamod och mer självuppoffring, och detta med ett retoriskt patos vida överglänsande Fredrik Reinfeldts, vars Öppna hjärtan-tal ju hade just detta budskap.

Men man får väga 29,5 års byggande av den svenska solidaritets- och mångfaldspolitiken mot ett halvår av förvirrade och panikartade ad hoc-åtgärder. Och – detta skall noteras – alla restriktioner som införts, av alla partier som infört dem, kommuniceras som tillfälliga avsteg från den humana och solidariska huvudfåran.

När ordning och reda infunnit sig skall Sverige återgå till Palme-linjen.

Palme var genuint elak och förnedrande mot sina borgerliga meningsmotståndare i tal och debatter. Han stod också för en ekonomisk socialism långt bortom dagens vänsterparti. Palmes arbetarrörelse ville ju faktiskt konfiskera privat ägda industriföretag!

Men socialliberaler bör i ärlighetens namn ge Palme ett erkännande för hans huvudsakliga politiska bidrag.

Utan Palme hade knappast socialliberala kärnfrågor som öppenhet, mångfald och solidaritet haft sådant oerhört genomslag som de haft under de trettio år som gått sedan Palme dog.

Han kan nöjd och stolt blicka ner från sin himmel.

Mer läsning

Annons