Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Padma Schrewelius: Att tycka att bögpar är "gulliga" är inte öppensinnat

/

Annons

När den första Pride-demonstrationen hölls i Sverige 1971 var kravet att "två av samma kön skall få gifta sig med varandra”. Trettioåtta år senare var detta verklighet. 2013 kom nästa stora seger när transsexuella inte längre tvångssteriliserades i samband med könskorrigering.

De flesta har nog en magkänsla av att mer behöver göras, även i ett av världens mest hbtq-vänliga länder, men kan ha svårt att peka på vad.

Vid en snabb blick på de över 700 evenemangspunkterna på Pridefestivalen den här veckan får vi en god fingervisning över hur mycket som återstår.

Årets tema, ”Vem bestämmer?”, djupdyker bland annat i vem som fattar beslut i vårt samhälle och vilka som inkluderas av dem. Vem som tillåts lämna blod, vem som omfattas av lagar om hets mot folkgrupp och diskriminering och vilka kön vi får ha juridiskt sett.

Men lagar och regler utgör bara en liten del av alla begränsningar kring sexualitet och könsuttryck en människa kan uppleva. Det mesta beror på normer; underförstådda förväntningar på en persons beteende i en viss social kontext.

Därför tittar man också på vem som bestämmer på arbetet och i familjen. Pride går i år ända in i sängkammaren med samtal om vad som är okej att bli tänd på. Det är viktiga frågor som berör oss alla.

Flera programpunkter om dagen har berört BDSM (samlingsbegrepp och står för bondage/disciplin, dominans/underkastelse och sadomasochism) och polyamori (flersamma relationer).

Dessa ämnen är sedan några år tillbaka allt annat än en bisak i hbtq-rörelsen. Tvärtom hjälper de oss att synliggöra normer ytterligare.

Det är lätt att tro att man är öppensinnad när man tycker att det homosexuella grannparet är ”gulliga”.

Men om förutsättningen för acceptansen är att de bor i radhus och i övrigt lever traditionella medelklassliv, samtidigt som omgivningen lite roat spekulerar i vem som egentligen är mannen och kvinnan i förhållandet, så har vi fortfarande långt kvar att gå.

Allt för många viskar och tittar snett på den som lever i förhållande med mer än en person. Eller tycker att det är något sjukligt att tycka om att göra dominanslekar på mer avancerade och hårdföra sätt än att bli lätt fastbunden med rosafluffiga handklovar vid sänggaveln.

Acceptansen för dem som fullt ut lever sina liv som de vill har ökat, men den är långt ifrån obehindrad. Människor patologiseras och deras sex och relationer delas in i ”fina” och ”fula” på samma sätt som allmänheten dömde ut homosexuella och deras samliv för bara några årtionden sen.

Vi kan inte kalla oss liberala och samtidigt motverka sexualliberalismen. För vad är en viktigare grundsten i en individs liv än att fritt få välja vilket kön man tillhör, vem eller vilka man vill älska (med) och på vilket sätt detta ska göras?

Om man inte ens vet att det finns val kan det vara svårt att göra dem. Då är risken överhängande att man anpassar sig till omgivningen och lever sitt liv därefter, utan att må bra.

Det kan också vara så att någon mår helt okej av att leva efter en norm, men upplever att livet berikas av att bryta mot den. Det är skäl nog. Det finns inget egenvärde i att bryta en norm, men inte heller i att följa den.

Så länge man aldrig skadar någon mot dennes vilja finns inga tydliga rätt eller fel.

BDSM-utövare har ett uttryck som lyder såhär: "Your kink is not my kink, but your kink is okay", Det du tänder på är inte det jag tänder på, men det du tänder på är okej.

Tänk om vi kunde översätta det till livet i stort: Ditt sätt att leva är inte mitt, men ditt sätt är okej.

Pride och hbtq-rörelsen fortsätter att bana vägen, utmana våra fördomar, öppna upp vårt tänkande och visa oss vad frihet verkligen är.

Mer läsning

Annons