Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om integrationen blir en partiträta förlorar vi både tid, pengar och hopp

Utanförskapsområdena försvinner inte för att man inte låtsas om dem.

Annons

Läs även: Söderhamnskvarter finns med på lista över utanförskaps-områden

Spice Catering i Kista drivs av fyra invandrarkvinnor. Augustina Akamagwuna bär på kycklingfileer. Språk och egen försörjning är de viktigaste nycklarna.

En förutsättning för att klara integrationen måste vara att erkänna utanförskapets existens. Att inte huka under politiska skygglappar och se varje alarmerande statistikuppgift som ett påhopp på den egna politiken.

Att inte avfärda undersökningar som visar på samhällsproblem, bara för att undersökningarna är beställda av oppositionen. Eller ännu värre, att göra partipolitik av den största samhällsutmaningen varje kommun i hela landet står inför just nu.

Det är klart att det går att raljera om förra veckans Utanförskapsrapport, som Moderaterna presenterade men som utförts av SCB. "Utanförskapet skapades under Alliansens åtta år vid makten" värjde sig vänstern.

Sven-Erik Lindestam (S), Söderhamn, har utanförskapsområden i sin kommun.

Sven-Erik Lindestam (S) kommunalråd i Söderhamn, som förfogar över två av de 130 utpekade utanförskapsområdena i Sverige, förstår inte ens syftet med rapporten. Han tycker inte om att man sätter klass mot klass, grupp mot grupp.

Han lyfter samtidigt fram snabbspåret mot vårdjobb för akademiker, intensifierad svenskundervisning och "100 jobb-projektet" som exempel på att Söderhamn inte sitter med armarna i kors. Utmärkt! Men är det tillräckligt?

Är det någon gång behovet av blocköverskridande samarbeten varit lika stort? Det är bråttom.

Söderhamns utanförskapsområden borde vara hanterbara. Vi talar inte om Malmö eller Göteborg där kriminella gäng håller på att ta över hela stadsdelar.

Men en förutsättning är att våga tänka nytt. Våga prova lite olika lösningar. För olika människor. Bara för att de är nyanlända innebär inte det att de har samma erfarenheter, behov och drömmar.

Att människor med samma nationalitet söker sig till samma bostadsområde behöver inte heller per automatik betyda utanförskap. Det finns en trygghet i att bo nära andra man delar kultur, vanor och språk med.

Men för att få möjligheten att göra klassresan (som i de flesta fall handlar om att skaffa sig en egen försörjning, utbildning till sina barn och ett boende man själv valt) måste svenskundervisningen sättas in dag ett.

Att sitta år ut och år in och vänta på att livet ska börja är knäckande för individen. Och degenererande för samhället.

Ett oerhört slöseri med de mänskliga resurser som hela Hälsingland behöver.

Läs också: 130 områden i Sverige

Läs mer: Kommunalrådet om segregationen

Mer läsning

Annons