Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om ambulansmodet sprids väntar sympatiåtgärder

/
  • Ordenssällskapet W:6 skänkte hundra stycken nallar till ambulansen för att de ska kunna ge det till barn i olyckor.  Inget som symboliserar regionens personalpolitik precis.

Proppen har gått ur regionens tystnadskultur.

Annons

Varje dag står modiga kvinnor och män och ger uttryck för sin förtvivlan i alla mediekanaler. De är besvikna, uttröttade, frustrerade. Men de är banne mig inte anonyma. Eller rädda för repressalier.

Jag tänker att det kanske är så det fungerar – uppträder regionledningen tillräckligt lomhört och okänsligt, så spelar det ingen roll längre.

Ambulanspersonalen blir oåtkomlig för eventuella, subtila bestraffningar som taskiga schemaläggningar, stagnerad löneutveckling eller uttömda avancemangsmöjligheter.

Det kan liksom inte bli värre.

Totalt orädda kritiserar de sin arbetsgivare, dissekerar en skrivbordsprodukt till ambulansjourförslag som varken personal, fack eller politisk opposition ger godkänt. Det blir lite som med löntagarfonderna: Det är visserligen skit, men nu har vi baxat det ända hit...

Så de säger helt sonika upp sig. I skrivande stund 23 erfarna och kompetenta ambulanssjukvårdare som med stor möda och efter helvetisk vånda lämnat in sin avskedsansökan. Tro inget annat. 2016 är inte året när man som medelålders med kanske 25 år på samma arbetsplats lite lättjefullt kastar sig ut i en oviss framtid. Allra helst inte i vårt län.

Jag lyssnar på SVT/Gävledalas intervju med divisionschef Helena Björkman. Jag måste lyssna två gånger på den 13 minuter långa intervjun.

På frågan vad hon tänker när 23 sagt upp sig och fler är på väg svarar hon: I de siffror jag har kvalitetssäkrat i dag med verksamheten så handlar det om 20. Tre har sagt upp sig av andra skäl. Det handlar om 16,5 tjänster totalt sett och vi har rekryterat nio nya medarbetare.

Så växlar jag över och tittar på de fem modiga kvinnorna på ambulansen i Bollnäs som efter omständigheterna berättar lugnt och sansat varför det är nog nu. De tvingades ställa ambulanser på morgonen för att flera i styrkan inte var i arbetsfört skick.

Att dribbla med siffror, använda sig av kanslisvenska och poängtera oväsentligheter är visserligen en beprövad härskarteknik men tv-journalisten ger sig inte. Hon får till slut divisionschefen att tillstå att det är "olyckligt" att regionen förlorar ambulanspersonal.

Olyckligt? Imponerande iskyla.

De båda inslagen handlar om samma sak men huvudrollsinnehavarna spelar i olika filmer. Fast i samma division för att tala regionspråk.

Så ringer Margit från Söderhamn. Hon har en höftkula som trillar ur sitt läge med jämna mellanrum och när hon beskriver smärtan så viker sig benen nästan på mig. Trots att jag sitter ner. Sju gånger har hon åkt ambulans sedan oktober. Nu väntar stor operation men hon är mer bekymrad över ambulanspersonalen.

– Jag är så trygg med dem. Och de vet ju hur det är med mig. De säger Margit, nu tar vi det lugnt och så är de väldigt professionella.

Konflikten ska alltså inte lösas genom att lyssna på personalen och försöka på någon punkt gå till mötes. Det står klart efter en tredje genomlyssning av Björkmanintervjun. I stället kan det bli aktuellt att flytta personal från en enhet till en annan. Det gjorde ledningen när det var kris på akuten (ni kommer ihåg, 30 sjuksköterskor fick nog och gick hem, 60 läkare skrev protestbrev). Och ingen lyssnade.

En förbluffande personalpolitik.

För även om en kompetent ambulanssjukvårdare inte torde ha några problem att hitta ett nytt jobb och även om personalen inte alltid förstår nyttan av organisationsförändringar och besparingar på en arbetsplats, så borde man se att själva sakfrågan har blivit sekundär.

Det är ett muller som bara på någon dag antagit stormstyrka. Snart kommer sympatiåtgärderna.

För ambulanssjukvårdarna har slängt munkavlen och sprängt tystnadsbarriären.

Vad gör den politiska ledningen om det inte stannar här? Självfallet, ett socialdemokratiskt regionråd värnar den svenska modellen och ger sig inte in i en förhandling mellan parterna. Oppositionen lyssnar de aldrig på.

Men hur länge kan de vara döva för personalprotesterna?

I en politiskt styrd organisation har de arbetsgivaransvar.

TV-inslag: Förtvivlad personal i Bollnäs

SVT:s intervju med Helena Björkman: Olyckligt!

Läs också: Visselblåsare tystas

Fler ledare: Har vi råd med regionledningen?

Mer läsning

Annons