Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Olustigt att Stefan Löfven är statsminister under en politisk kris

/

En olustig känsla kryper inpå svensk politik.

Annons

Oavsett om det är en borgerlig eller socialdemokratisk regering kommer det alltid finnas olika åsikter om politiken är rätt eller fel. Så ska det vara!

Det finns dock en konstig känsla som kryper inpå:

Det kändes aldrig olustigt att tänka på Fredrik Reinfeldt som statsminister. Att han var moderat har inget med saken att göra. Det kändes inte heller olustigt att tänka på socialdemokrater som Göran Persson eller foten Carlsson som statsminister för den delen.

Även om man på slutet var uppriktigt trött på Perssons ledarstil.

När man tänker på regeringen och vem som är statsminister känns det för första gången olustigt. En känsla som bekräftas när jag pratar med mina läsare.

Nej, det är inte regeringens politik som skaver. Helt klart vore andra politiska alternativ att föredra men olika politiska alternativ kommer alltid stå mot varandra och det är naturligt i en demokrati.

Det som känns olustigt, vilket också oroar mig inför framtiden, är att samtalen med mina läsare inte kretsar kring politiska alternativ och den politik som regeringen bedriver.

I stället upplever jag en allmän känsla av besvikelse och förlorat hopp över vad politik kan åstadkomma.

Till detta finns flera skäl. Det är till exempel svårt att recensera om statsministern gör ett bra jobb, eftersom ingen vet vad han gör om dagarna. Stefan Löfven är osynlig och det är i stället inrikesminister Anders Ygeman som tvingas agera vikarierande landsfader.

Det är också svårt att veta vad Socialdemokraterna och Miljöpartiet egentligen vill med regeringsmakten, utöver att få bestämma. Beslut kastas kors och tvärs och en klar och tydlig politisk linje saknas.

Det är inte så här svensk politik ska vara.

Vi förtjänar att veta vem som bestämmer, vilka beslut som fattas och varför. Konsekvenserna av hur Stefan Löfven hanterar rollen som statsminister går att överblicka. Efter nästa val har vi inte en rödgrön regering. Men på lång sikt finns ett större problem än att ledande socialdemokratiska politiker riskerar att bli arbetslösa. Nämligen tron på politik. Vi vet redan av andra länders erfarenhet att när tilltron till demokrati och politik minskar, då växer också den allra värsta sorten av anti-demokratiska partier. Partier som får Sverigedemokraterna att framstå som duvungar. Se bara på Ungern och Grekland.

Sverige borde kunna mycket bättre. Det är dags att svensk politik skärper till sig.

Så lyssnade jag på Annie Lööfs jultal.

Plötsligt efter en deprimerande höst får man en höra politisk ledare som talar om framtiden och som faktiskt vill något. Det borde inte vara en sensation.

Centerpartiet lovar 5000 kronor mer i månaden till landets poliser. Det är inte ett mål som skakar om världen, men det var första gången på länge som jag fick höra en partiledare som faktiskt vill något med sitt jobb. Som faktiskt tror på framtiden och som tror på förändring.

Plötsligt fick jag hopp om svensk politik igen.

Mer läsning

Annons