Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ola Theander om #MittHälsingland: "En anda och ett kynne som är speciellt för landskapet"

/
  • Ola Theander var under åren 1979–1986 chefredaktör och ansvarig utgivare för Hudiksvalls Tidning. Han har därefter arbetat på Västerbottens-Kuriren, Sundsvalls Tidning och Norran i Skellefteå. Ola Theander pensionerades 2010, men är aktiv som frilansare.

Kanske är jag en orolig själ. Kanske är jag bara nyfiken. Alldeles oavsett hur det är med den saken, så har livet fört mig genom landet. Var jag avlades har jag inte en aning om, men jag föddes i Skåne. Barnaåren tillbringades i Blekinge och uppväxten skedde i Närke. Därefter har det varit lite ner och upp längs landets östra kust.

Annons

Mest har det faktiskt varit uppåt. Ibland brukar jag försöka skoja och säga att om man vill ta sig upp här i livet så ska man flytta norrut. Så nu sitter jag i Skellefteå som pensionär och tittar tillbaka på min tid som månadslönearbetare i journalistikens tjänst.

En tid som jag mycket gärna blickar tillbaka på är tiden i Hudiksvall. Jag var chefredaktör och ansvarig utgivare för Hudiksvalls-Tidningen och Hälsinglands Tidning. Det var en härlig tid med hur mycket jobb som helst och många uppfriskande lokala debatter. Inte minst med Centern som ägde tidningen.

Då som nu hade väl landskapet och bygden sina problem. Men också sina positiva värden och sin alltid närvarande potential. Och det är precis som det är i alla andra delar av landet. Jag vet att det är så. I alla fall om jag utgår från min erfarenhet från de nio städer där jag har arbetet journalistiskt. Det är sig ganska likt överallt.

Så är det med folk också. I stort sett. Men det finns skillnader i kynne och attityder, har jag tyckt mig märka. När det gäller sådana saker så dräller det förstås av stereotyper. Sådana är alltid överdrivna och ofta formade i en negativ anda av andra än de som berörs.

Men det finns även sanningar i det som sägs gälla för dem som bor i ett område. Det klassiska och tydliga exemplet är Gnosjö och trakten däromkring. Gnosjöandan är rikskänd. Där hjälps man åt och där råder inte någon fånig prestige mellan företagare som hämmar utvecklingen.

När det gäller Hälsingland så hävdar jag bestämt att det finns en anda och ett kynne som är speciellt för landskapet. Jag har varit runt i alla delar av Hälsingland och vare sig jag besökt Färila, Los, Ovanåker, Delsbo, Bollnäs, Ljusdal, Enånger, Söderhamn eller strosat runt i Hudik så har jag mötts av det, som jag tycker karaktäriserar hälsingarna.

Jag har mötts av det raka budskapet, den samtidigt kärva men genuina humorn, handlingskraften och idéerna. Jag har alltid mötts av en positiv nyfikenhet och ett hälsosamt sakligt ifrågasättande (utom den gången någon ringde från Nordanstigs kommun och uppmanade mig att inte stanna till i kommunen eftersom det fanns de som hade långskottsvapen där).

Jag är övertygad om att detta kynne kan ligga till grund för framtida framgång inom en lång rad områden. När en hälsing väl bestämt sig, så blir något också gjort. Det som möjligen behövs är att någon eller några knuffar på dem eller förmår dem att se det lite större perspektivet.

Då, tror jag, kommer många att erfara att det finns en glädje i att jobba tillsammans. Precis den glädje som musikanterna känner när de samlas till spontant buskspel under Delsbostämmorna. Att spela och verka tillsammans brukar alltid ge bättre resultat än den som väljer att fela ensam.

Det vill jag se när jag besöker Hälsingland.

Mer läsning

Annons