Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Oksanen: Väntat att Kristerssons (M) första försök skulle misslyckas

Artikel 51 av 55
Valet 2018
Visa alla artiklar

Helgen i svensk politik har både varit förutsägbar och dramatisk. Låt oss börja med det förutsägbara. För en månad sedan beskrev ledarsidan ”den stora tågkraschen” som väntade och att vi i den nu skulle befinna oss just här, att Ulf Kristersson inte skulle kunna bilda en regering. Att det antingen skulle bli nej i kammaren eller att han inte ens gick upp för att pröva mandatet.

Annons
Det här är en ledartext av Patrik Oksanen, politisk redaktör Hudiksvalls Tidning (c) och ledarskribent Östersunds-Posten (c)

Därför är det förutsägbart och väntat att Jimmie Åkesson (SD), Stefan Löfven (S), Gustav Fridolin (MP) och Jonas Sjöstedt (V) alla meddelat att de skulle rösta nej till att göra Ulf Kristersson (M) till statsminister.

Därmed var det kört.

Regeringsbildningen kommer att bli väldigt svår. Slitningar uppstår längs vägen, särskilt när valrörelsen fortfarande lever kvar i både retorik och handling. Det är här dramatiken kommer in, den destruktiva kraften som nu har skakat om Alliansen kom oroväckande snabbt.

Genom att C och L inte ville ta Ulf Kristersson till kammaren och pröva honom i skarpt läge under nuvarande förutsättningar så har sprickan kommit i öppen dager. C och L ville se en uppgörelse med framför allt socialdemokraterna som kunde ha stabiliserat regeringsunderlaget, det för att helt utestänga kanterna i svensk politik. Orealistiskt menade kritikerna.

Samtidigt finns det en högljudd gruppering inom Moderaterna som vill se Allianssamarbetet gå i graven till förmån för en konservativ grupp ihop med SD och KD. Det finns än fler i M och KD som inte har något emot att stödja sig på SD.

Ulf Kristersson (M) lyckades inte bli accepterad av Riksdagen som statsminister under sitt första försök. Foto: Stina Stjernkvist / TT

Slitningarna mellan de här oförenliga krafterna klarade inte Ulf Kristersson av att hantera. Kraften att hålla emot det som vi kan kalla för Moderaternas bayrare, för att ha en beskrivning, fanns inte där. Liknelsen kommer från Tyskland där CDU har sitt tvillingparti CSU i Bayern som ofta står till höger om Merkel.

Det är från gruppen bayrare som de som föredrog SD:s talmanskandidat Björn Söder framför Alliansen kandidat, Kerstin Lundgren (C), till tredje vice talman kommer. Då röstade sju riksdagsledamöter för Björn Söder.

Den moderata förklaringen till händelsen var att ledamöterna ansåg att C och L gick ifrån den gemensamma överenskommelsen att rösta blankt genom att gruppledarna för dessa partier argumenterade i sina anföranden varför man inte ville stödja Björn Söder istället för att säga att man hedrade proportionalitetsprincipen.

Att bli så arg över argumentation (när Allianskamraterna ändå röstar enligt överenskommelsen) så att man föredrar en SD:are framför Allianskandidaten var en varningssignal. Både för Ulf Kristerssons kontroll över moderaterna och friktionen inom Alliansen som uppstått. Friktionsläget åt båda håll lyste på rött.

När sedan C och L inte backade, vilket är djupt förståeligt, från positionen kring regeringsbildning och beroendet av SD man hade före valet var Kristersson under allt för hårt inre tryck av den interna logiken så att Moderaterna lade fram ett ultimatum. Och ultimatum till vänner är aldrig helt lyckade.

Istället för att komma överens tillsammans och hålla tyst utåt kom läckornas logik att tvinga fram Ulf Kristerssons Facebookinlägg på fredagen och sedan de andra partiernas presskonferenser under lördagen.

Sprickan blev omedelbar och "Moderaternas bayrare" och "bayerska hejarklack" visade inga gränser i ilskan på sociala medier. Uttryck som ”Judas”, ”C och Folkpartiet har ljugit”. ”jävla hycklare” och ”åk på en yogaresa” haglade ihop med en störtflod av memes.

När ett parti som Moderaterna, som är det största och viktigaste i Alliansen, är på väg att göra självmål hade det varit bra om C och L försökt hjälpa partiet från att gå i det baklås som man nu gjort.

Därför har den här ledarsidan argumenterat för att C och L ändå skulle ha backat från sitt motstånd att testa Alliansen i skarpt läge i kammaren. Inte för att det skulle ha gått igenom, utan för att det just skulle ha fallit så att resultatet hade blivit svart på vitt.

Det hade hjälpt de mer moderata krafterna i M runt Ulf Kristersson att hantera den högljudda och destruktiva gruppen som tvingats inse att Åkesson (SD) inte bjuder på några gratisluncher. I gengäld skulle lådan med alla andra alternativ ha hållits stängd till senare talmansrundor. Nu blev det inte så, och ur alliansperspektiv är utvecklingen sorglig.

Det finns många, av olika skäl, som vill stoppa eller rent av faktiskt förstöra "katedralbygget".

Nu är risken stor att Alliansrelationerna tagit inte obetydlig skada. Irritation finns i alla läger, friktion som hos vissa övergått i ilska så att olikheter och taktiska vägval överskuggar det som varit Alliansens styrka. En bredd och en respekt för mångfald men där det övergripande "katedralbygget" varit det gemensamma målet. Ju mer fokus på olikheter desto mindre kraft läggs på det gemensamma bygget av de sakpolitiska områden som man är överens om.

Det finns många, av olika skäl, som vill stoppa eller rent av faktiskt förstöra "katedralbygget". Allt från att man inte tycker att arkitekterna har lyssnat just på ens egna storslagna och lysande idéer om utformning till att man inte vill ha någon "katedral" alls. I den sista kategorin finns Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna.

Regeringsfrågan då? Framåt så kommer inte heller Stefan Löfven (S) lyckas bilda en regering i nästa runda. Det är först när Löven kastar in handduken i månadsskiftet som vi får se om det börjar finns kompromissvilja och konstruktivitet. Så Ulf Kristersson (M) är inte borta som statsministerkandidat, han är alltjämt Jan Björklunds (L) och Annie Lööfs (C) främsta kandidat.

Är vi fortfarande kvar i valrörelseretorik och valrörelsepolitik i november så minskar utsikterna att få ihop en regering på denna sida årsskiftet. Här kan både Moderaterna och Socialdemokraterna behöva fundera på vilken deras självbild är och hur den rimmar mot läget i svensk politik när de två tillsammans inte ens når upp femtio procent.

Vi rör oss i ett nytt politiskt landskap där man inte kan räkna med att små partier bara är glada över att få sitta med vid bordet.

Det som hände i helgen följer bara ledarsidans manus så här långt. Talmannen Andreas Norlén (M) har fått det svåraste talmansuppdraget i modern tid.

Alla artiklar i
Valet 2018
Annons