Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När Ku Klux Klan kom till stan

/

Kors skulle brännas upp på flera ställen runt om i Sverige samtidigt. För att visa att den hatiska Ku Klux Klan också fanns här med målet, åtminstone enligt en webbplats som fanns i slutet av 90-talet, att bland annat stoppa all integration mellan raserna, kriminalisera onaturliga livsstilar och totalt strypa all invandring. KKK har gjort flera försök att etablera sig i Sverige de senaste 30 åren, och ett av de där brinnande korsen fladdrade förbi i SVT häromkvällen.

Annons

Det fick den S-märkta statsvetarprofessorn Ulf Bjereld att på Twitter konstatera att det brinnande korset påminner om att rasismen faktiskt har minskat i Sverige sedan 1980-talet. Många reagerade på uttalandet, vadå minskat? Det är ju bubblande rasistisk sörja överallt nuförtiden!

Men nej, det finns inga belägg för att rasismen har ökat, även om kommentatorsfältstrollen vill få oss att tro motsatsen. Däremot har nätet gjort rasismen synligare än förr.

Men Sverigedemokraterna då! Det är väl ändå det yttersta beviset på att landet har spårat ur, med ett populistiskt parti som Sverigedemokraterna i riksdagen?

För det första, som Ulf Bjereld konstaterar på sin blogg, så är dagens Sverigedemokrater, järnrörsskandaler till trots, rena söndagsskolegossarna i jämförelse med Ny demokrati. Partiledaren Bert Karlsson sa till exempel "Jag skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter HIV-smittad av en flykting", till Expressen 1992.

Och för det andra, som en annan statsvetare, Andreas Johansson Heinö, sa till TT i oktober så har förmodligen inte SD heller drivit opinionen i en mer invandringsrestriktiv riktning. Det är SD som har fångat upp en opinion som oroar sig över invandringens kostnader, och om det leder till mer brottslighet och social oro. En opinion som de övriga partierna ofta viftar bort. Om Jimmie Åkesson skulle ha en retorik lik Bert Karlsson hade dessa potentiella väljare förmodligen inte vara så intresserade.

För flera studier visar samma sak: svenska folkets syn på invandrare och på flyktingmottagning har blivit mer positiv över tid. Allt färre svenskar har invändningar mot att ha en människa från en annan del av världen som granne, eller som svärson. Allt färre vill minska den svenska flyktingmottagningen. Och det finns heller inget i brottsstatistiken som visar att brott med rasistiska förtecken har ökat under tid.

Men det betyder inte heller att antirasismen har lyckats. ibland blir svaret på rasismen, som Adam Cwejman skriver i boken "Välviljans rasism" (Timbro, 2012), snarare en inverterad form av den, då människors bakgrund och härkomst är det centrala istället för vad människor faktiskt kan. Prat om att det är för få med utländsk härkomst representerade i en styrelse är ett tydligt exempel på det. Antirasismen smutsas ner av den logik den försöker bryta ner, skriver Cwejman i sin bok, och beskriver hur till exempel muslimer, hur icke-troende de än må vara, representeras av religiösa organisationer när politiker vill ha kontakt med dem. När samhället, i alla dess former, vill motverka rasismen blir istället individerna passiviserade till att enbart vara sin etnicitet. Eller som Cwejman uttrycker det: "Vi har grävt ner oss i grupptillhörigheternas skyttegravar".

Så nog finns det mycket att brottas med när det gäller rasism, och hur man gör när man försöker motverka den. Men att inte erkänna att det faktiskt blir bättre är en dålig början.

Mer läsning

Annons