Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När den sura grannen tog makten över familjelivet

/

Tänk er en snokande och missunnsam granne.

Annons

En sådan som lägger mer tid och energi på att luska i grannarnas liv än på att förverkliga sitt eget. De flesta känner igen typen.

Någon som tycks engagera sig mer i att klaga på sina grannars eftersatta gräsmattor än åt att odla sin egen trädgård. Man kan ana deras dömande blickar bakom fönsterrutorna och möter man dem någon gång ute i kvarteret kan de inte låta bli att undslippa sig en högdragen fnysning.

När Birgitta Ohlsson (FP) jublade på Twitter efter onsdagens riksdagsbeslut om att införa en så kallad tredje pappamånad, det vill säga ytterligare en månad av föräldraförsäkringen som föräldrarna inte får fördela mellan sig efter eget gottfinnande, fick hon mig att tänka på denna typ av grannar.

Det centrala för förespråkarna av kvoterad föräldraförsäkring är nämligen inte friheten för pappor att vara hemma med sina barn, eller för mammor att återgå till arbetslivet medan pappan är hemma.

Det centrala för kvoteringsförespråkarna är att andra skall tvingas. För den som förespråkar ett helt jämnt uttag av föräldraledigheten har det inte funnits några hinder att göra så i sin egen familj, utan politiskt styrd kvotering. Men det räcker inte för dessa typer, grannarna skall tvingas till samma val som de.

Argumenten har handlat om att när människor fritt får välja så har utfallet blivit skevt. Kvinnor har stannat hemma mer med barnen än män, vilket ska ha missgynnat dem ekonomiskt. Att dessa mammor och pappor är vuxna människor fullt kapabla att göra egna avväganden i dessa frågor tycks inte ha föresvävat politikens motsvarighet till de snokande grannarna.

Problemet med valfrihet är att andra människor inte alltid väljer att leva som man själv vill att de ska göra. Då kan man antingen förlika sig med detta, eller tillgripa politiska styrmedel för att försöka tvinga dem. För socialister har den senare metoden historiskt alltid legat nära till hands, men för någon som likt Birgitta Ohlsson kallar sig liberal borde det vara mer problematiskt.

Efterfrågan på kvoterad föräldraförsäkring är dessutom mycket liten. Det är en minoritet som har genomdrivit denna fråga på övrigas bekostnad. Dessvärre är denna minoritet överrepresenterad i det politiska och mediala etablissemanget, varför dess genomslag varit stort. Nästan hälften av riksdagsledamöterna förespråkar kvotering medan endast två av tio svenskar gör det.

Så länge föräldraförsäkringen är statlig och bekostas av alla via skatten bör politiker låta bli att använda den som maktmedel i människors privatliv. Medan socialistisk jämställdhet syftar till ett visst statistiskt utfall handlar liberala jämställdhetssträvanden om att skapa likadana förutsättningar för individers fria val.

Vad människor sedan gör med dessa förutsättningar borde liberalt sinnade politiker inte lägga sig i. Låt inte den sura grannen styra familjen.

Mer läsning

Annons