Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Munkavle på prästen

/

Ur radions P1 strömmar Domsöndagens gudstjänst från Uppsala domkyrka. Om en vecka är det första advent och påpassligt startar Skolverket en debatt om våra barn ska få fira lucia och ägna sig åt den traditionella ljuständarnedräkningen inför den stora finalen: Julafton.

Annons

Naturligtvis lägger sig inte Skolverket i vad barnen gör hemma på ledig tid. Nej, det handlar om vad som sker i skolans regi. På lektionstid med rektorns goda minne.

Problematiken accentueras tydligen om skolan besöker en kyrka för att fira kristna högtider som advent och lucia. Vad får prästen säga och göra?

Exakt samma debatt som alltid uppstår i skolavslutningstider. Efter flera års vilsen och ängslig diskussion har man kommit fram till att det är okej att sjunga psalmen "Den blomstertid nu kommer", eftersom den är starkt förknippad med skolavslutningar och är ett uttryck för tradition.

Ungefär som att där har man hittat den minsta gemensamma nämnaren.

Men hur många av oss ser inte de flesta kristna högtider och ritualer, som just inslag i vår kulturella tradition och historia, mycket mer än något slags försök att påverka och indoktrinera våra barn?

För övrigt har vi inte så många högtider kvar så det kan väl finnas alla anledning att vårda vårt nationella arv och utbilda och bilda barnen. Inte far de illa av att få veta varför vi firar att ett gossebarn föddes för 2012 år sedan, vad advent betyder, vem Lucia var som skrider runt med ljus i håret och vad en stalledräng egentligen är – eller vad en sådan obegriplig rad som "femte fålen apelgrå" betyder.

I juli 2011 trädde den nya skollagen i kraft och där framgår med all tydlighet att svenska skolan är icke-konfessionell. Det betyder att inga religiösa inslag får förekomma i utbildningen, elever får inte utsättas för religiös påverkan.

Däremot är det inte glasklart hur rektorn ska hantera situationerna, i varje enskild detalj. Skolverkets vägledning ger rektorn en bra grund att stå på, hävdar verkets generaldirektör Anna Ekström.

Om inte rektorn kan garantera att prästen avhåller sig från trosbekännelsen, bön eller välsignelse, så gör rektorn bäst i att inte arrangera luciafirandet i närmaste kyrka. Det går inte att tolka Skolverkets vägledning annorlunda. Frågan är vad som händer med en rektor som struntar i reglerna och får för sig att barnen mår bra av ett ord på vägen från prästen. Det skulle vara intressant om någon prövade lagen, rent konkret.

Märkligt blir det hur som helst om skolans ledning gärna utnyttjar de vackra kyrkorummen för att försätta barnen i julstämning, men sätter munkavle på kyrkans chef.

Lagen och Skolverkets hållning andas en häpnadsväckande beröringsskräck med kyrkan och våra kulturella traditioner. Kristendomen har genomsyrat vår moral i hundratals år och hela lagboken bygger på uppfattningen om vad som är rätt och fel, utifrån ett mänskligt och i många avseenden kristet synsätt.

Kyrkan kan och bör i tider när det blåser kallt ge vägledning i medmänsklighet. En nog så viktig uppgift när det är mörka tider i dubbel bemärkelse. Inte ens föräldrar med en annan övertygelse än den kristna skulle ifrågasätta om svenska skolan firade högtider i svenska kyrkan.

Om vi ska fostra kritiska barn och ungdomar, måste de också få vetskap om det de ska förhålla sig till.

För säkerhets skull: Jag gick ur svenska kyrkan för många år sedan. Och tillhör inget trossamfund, men har upplevt skolavslutningar och julfirande i kyrkan som rent allmänbildande. Och stämningsfulla.

Mer läsning

Annons