Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Moa Berglöf: Nog med politikernas slätstrukenhet

/

Ett litet mänskligt tåg traskar förbi seminariet jag har slagit mig ner på. Fyra-fem personer slår på trummor och mässar i takt, men det är inte Hare Krishna som man kan luras att tro; dem kommer jag att springa på senare under dagen (när folk säger att alla är i Almedalen är det ingen överdrift), utan återvinningskampanjen Pantamera som kryssar sig genom de backiga gränderna i Visby. Nere i hamnen går jag förbi Spelberoendes riksförbunds tält och i tältet intill bjuds jag in till att ’TÄVLA HÄR!’.

Annons

Det är någonstans runt min åttonde gång i Almedalen och min vana trogen är jag i Visby på det största regeringspartiets dag, numera alltså Socialdemokraternas. Fast av vilket parti som har vilken dag märks i sanningens namn inte så mycket, eftersom Almedalen numera är mer av en festival med Sveriges Kommuner och Landsting och Svenskt Näringsliv som värdar än den politiska supervecka som åtminstone jag drömmer om.

Statsminister Stefan Löfven ser jag inte alls till under dagen, förutom när han på bilder i sociala medier hävdar att han ska ta fighten mot segregationen (när bytte arbetarrörelsen försvenskade ’fajten’ mot ’fighten’, förresten?), vilket väl får sägas vara ett budskap helt i linje med den ödesdigra fixering vid en enda samhällsfråga som samtliga partier dras med sedan valet för snart två år sedan.

Fast det där med en osynlig Löfven är inte helt sant. Det kan visserligen ha gått många förbi, men i sitt tal står statsministern faktiskt för den mest otippade populärkulturella referensen denna

Almedalsvecka: till den brittiska artisten PJ Harvey, som han har hört kritisera Brexit från scenen på en nederländsk musikfestival.

Jag blir motvilligt upprymd, och väldigt nyfiken. Har Stefan Löfven koll på medelålders brittiska rockkvinnor? Vad tycker han om Harveys nya skiva? Är Stories from the City, Stories from the Sea även hans favorit? Jag tänker också: modig talskrivare! För även om resten av Löfvens tal till stora delar kändes som något vi hade hört många gånger förr, vilket vi väl också har, väckte referensen något litet pirr till liv hos mig.

Mer sådant! Mer otippat. Mer intresseväckande. Mer personligt.

Att en till synes liten musikreferens fick mig att reagera så starkt är nog ett tecken på hur ovanligt det är med tal som sticker ut. Vi ser hur allt fler ledare – politiska såväl som inom näringslivet – medietränas till oigenkännlighet. Den ene partiledarens tal skulle i princip kunna hållas av någon annan partiledarkollega, och vice versa. Samtidigt visar undersökningar att vi i en tid där nästan allt går att kopiera alltmer värdesätter det äkta. Vi är ute efter det genuina.

Utvecklingen mot slätstrukenhet måste få ett slut. Vi borde alla ställa högre krav på den som strävar efter att påverka människor och få inflytande i samhället. Vad sägs om redan till nästa Almedalsvecka? Dra minst en oväntad referens. Våga bilda opinion kring en egen fråga i stället för att följa alla andra. Det skulle alla tjäna på.

Mer läsning

Annons