Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mirjamsdotter: Varför ser sig pappor som bättre föräldrar än mammor?

/
  • En tredje öronmärkt månad i föräldraförsäkringen är ett steg mot ökad jämställdhet mellan föräldrar.

För en tid sedan ramlade jag över en undersökning där föräldrar fått sätta betyg på sig själva. Resultatet var slående. En övervägande majoritet av männen tyckte att de var utmärkta pappor, medan endast en minoritet av kvinnorna ansåg sig vara bra mammor.

Annons

Mammorna sade sig oftare ha dåligt samvete kopplat till föräldraskapet, medan papporna sällan uttryckte dylika känslor.

När jag var yngre brukade min mamma ibland säga att "det är alltid fel personer som har dåligt samvete": Med tanke på resultatet i undersökningen är jag beredd att ge henne rätt i det.

Svaren kan naturligtvis tolkas på många olika sätt. Det är ju inte så att papporna är bättre föräldrar bara för att de tror sig vara det. Jag är också tämligen övertygad om att de flesta mammor inte är så dåliga föräldrar som de själva tror. Så varför finns denna diskrepans i bedömningen av det egna föräldraskapet?

Sett till statistik om uttag av föräldraförsäkring, deltidsarbete och VAB-dagar är det helt uppenbart att mammor generellt ägnar mer tid åt sina barn. Det gör dem inte automatiskt till bättre föräldrar men det säger en del om deras prioriteringar.

När unga tillfrågas om vem de helst pratar med om de har problem toppar mamma listan. Sedan kommer kompisar, annan vuxen, lärare och andra, före pappa som hamnar långt ner på listan. Jag tror inte att det här beror på att män i grunden skulle vara sämre föräldrar, eller ha sämre föräldraegenskaper. Inte heller på att kvinnor skulle vara födda med goda föräldraegenskaper. Däremot har vi fortfarande en stark norm i samhället som ställer högre krav på mammor är på pappor.

Mammor skuldbeläggs i högre utsträckning av omgivningen, och då är det kanske inte så konstigt att de har dåligt samvete och ser sig som dåliga föräldrar. Män å andra sidan har knappast några förväntningar alls på sig vad gäller föräldraskap. Män som tar ut halva föräldraledigheten, som lämnar på dagis eller som stannar hemma med barnen när mamman är ute och roar sig får inte sällan höra att han är duktig. Mamman får frågan om pappan är barnvakt till sitt eget barn. En mamma som gör detsamma får knappt någon uppskattning alls, eftersom det är vad som förväntas av henne. Att hon ska vara hemma längre, jobba kortare dagar för att kunna hämta barnen tidigt från dagis, och att hon ska sätta barnen främst.

En mamma får däremot ständigt oombedda råd av sin omgivning, om allt från hur mycket bättre det är att amma än att flaskmata till att hon inte borde ägna sig så mycket åt mobiltelefonen när barnen är i närheten. Råd som är skuldbeläggande och inte sällan handlar om moralism snarare än välvilja.

En pappas misstag slätas över i betydligt högre utsträckning.

Att en mamma som förmodligen gör sitt allra bästa och är en utmärkt förälder går omkring och har dåligt samvete är inte bra för någon.

Att en pappa som kanske borde göra lite mer inte ifrågasätter sin papproll är det inte heller.

Ett sätt att bryta den här normen som är oerhört stark i samhället är att uppmuntra pappor att umgås mer med sina barn. Att i högre utsträckning ta ansvar för vardagslivet med barnen. Detta görs effektivast genom att göra föräldraförsäkringen individuell, så att varje förälder uppmuntras att ta personligt ansvar för sitt föräldraskap.

Därför är det bra att en tredje öronmärkt månad nu införs i föräldraförsäkringen, tack vare att Folkpartiet lämnat allianslinjen och röstar för regeringens förslag.

Mer läsning

Annons